KLASSIKERN
Här presenterar vi då och då en klassiker. Först ut var London Calling med The Clash. Sen var det Televisions tur. Nu har bollen kommit till the Jesus & Mary Chain!

THE JESUS & MARY CHAIN
Psychocandy (blanco y negro/WEA) 1986

Om popen har en uppgift, om man skulle kunna påstå något sådant som att popen verkligen har en allomfattande mening och ett allomfattande syfte, så måste det vara att den får oss att längta. Längta bort från den jävla hålan där man bor, den jävla skolan där man tillbringar sina dagar, det löjliga liv man är satt att leva. Till New York kanske, eller åtminstone London, men framförallt bort, bort till nya höjder och andra vyer, till det fantastiska som måste finnas där ute. Det är popen som
får oss att inse att det finns mer i livet än att göra lumpen eller jobba på Statoil eller vad som helst, det är popen som får oss att förstå att vi kan uträtta stordåd och försätta berg och bli allting i hela världen. För om inte längtan finns så finns faktiskt heller inte målet, och vi blir kvar i samma träsk.

Med dessa insikter kommer dock den stora baksidan, den baksida som jag antar förenar alla som kan tänkas läsa en sån här text, nämligen utanförskapet. Insikten, eller kanske snarare inbillningen, om att ingen annan fattar nånting, om att det är i New York och enbart och uteslutande i New York som sanningen och livet finns. Vilket gör att allt blir så jävla tråkigt och nästan alla blir så dumma i huvet. Utanförskapet som gör att vi tränger ännu lite längre in i den fantastiska och oslagbara popen, och känner oss ännu mer främmande inför omvärlden.

Det har som bekant spelats in mängder av låtar om detta utanförskap som är så viktigt och så förödande, men aldrig har det väl uttryckts så lysande som på detta bands briljanta andrasingel, spår nio på the Jesus & Mary Chains debutalbum, det perfekta popunderverket Never Understand. You never understand me, you never understand me ahhh. Pop i koncentrat, pop i sin största och vidaste bemärkelse, all den pop som får oss att fly så fort studenten är avklarad. You never understand me, you never understand me ahhh. Bättre än så går det inte att uttrycka varför man låter populärkultur ta över sin tillvaro. Och inget band har heller haft förmågan att uttrycka dessa simpla rader på ett sätt som gör att de låter som något helt nytt och revolutionerande.

The Jesus & Mary Chain var kanske det perfekta popbandet. Tillräckligt indie för att de flesta i klassen inte ska veta vilka de är, men tillräckligt välkända för att alla som någon gång på allvar varit intresserade av pop ska ha hört dem och insett bandets storhet. Samtidigt förde de tillräckligt mycket gitarroväsen för att man ska vara säker på att innebandylaget kommer att tycka att det låter förjävligt och olyssningsbart, men skrev så fantastiska popmelodier att man baxnar framför stereon. Dessutom skrev de texter som gör moster Beata indignerad och äcklad, men som samtidigt är så coola att man aldrig har hört något coolare. Och de var så snygga och stilmedvetna och hade ett av världshistoriens tuffaste bandnamn.

När skivan först släpptes var de dock mest kända för sina galna tiominuterskonserter. Det och oljudet, det kompromisslösa larmandet. Dock är det viktigt att komma ihåg att alla låtar på skivan skrevs av de båda frontfigurerna, Jim och William Reid, på akustisk gitarr. Det var låtarna och hantverket som stod i centrum, fuzzboxarna och feedbacken kom in långt senare. Främst på grund av att de var ganska usla på att spela gitarr. Jesus & Mary Chain är kanske det allra tydligaste exemplet på sanningen att om man bara har tillräckligt stor passion för musiken har det ingen som helst betydelse om man kan stämma sina instrument eller inte. "Guitars look good. Thats all we really care about" sa Jim och fortsatte ösa.

Och William och Jim hade verkligen kärleken till, och framförallt förståelsen för, popmusiken. De älskade Phil Spector och Motown likaväl som Velvet Underground och trashig punkrock. De vågade längta bort från tillvaron, och om popen var det som fick dem att fly så hade det ingen betydelse vilka förutsättningar de hade. Och framförallt: skivan skulle inte vara den klassiker den är och förblir om det inte vore för de himmelska melodierna som kommer före allt annat.

Däremot inte sagt att det inte är en överväldigande upplevelse att lyssna på Psychocandy.
   Det trasas sönder och slits i bitar, det spelas av strängar, skapas rundgångar som är världens vackraste rundgångar. Man kan dra paralleller till Phil Spectors klassiska Wall of Sound, men framfört av fyra maniska och drogskadade unga européer som aldrig orkat bry sig om harmonier och stämmor utan bara ville spela. När det är som värst, som i spår sex, In a Hole, är det nästan omöjligt att urskilja några som helst toner ur gitarrgalenskapen. Jag tror det var i tidningen Sonic jag läste en beskrivning av det karaktäristiska ljudet som något i stil med: The supremes (eller var det kanske Ronettes?) på raketbränsle. Och så är det. "We just wanted to write beautiful popmelodies and make a hell of a noise behind them".

Mot alla odds så nådde bandet dock vissa framgångar då Some Candy Talking, ett av de i sammanhanget mer stillsamma spåren på skivan, nådde plats tretton på den engelska singellistan. Framgången fick dock ett abrupt slut när bandet deklarerade att textrader som "I like the way she´s walking/I like the way she's talking/give me some of that stuff/give some of your stuff/I want your candy I want your candy I want your candy" inte alls handlade om en vacker flicka utan om heroin, vilket gav "hearts is the easiest things you could break" en lite annorlunda innebörd.

Det är därför som the Jesus & Mary Chain åstadkom något viktigt. De brydde sig inte, de struntade i vad folk tyckte om raketbränslegitarrer eller textrader som "a knife in my head is a taste of Cindy".

Och visst provocerade de alla som man ska provocera, och de var den mest våldsamma motreaktionen mot den förhärskande pastellmusiken 1986.

Pop som får oss att längta till en bättre värld.
Aldrig har känslan beskrivits så storartat som på en av världens bästa debutskivor.


Erik Svensson
januari 2002