KLASSIKERN Här presenterar vi då och då en klassiker. Först ut var London Calling med The Clash. Nu är det Televisions tur.

TELEVISION Marquee Moon (Elektra/wea) 1977 "I want a nice little boat Made out of ocean" Tiden kommer alltid att stå stilla för Television. Det kan ju kännas lite beklämmande med tanke på att man oftast vill röra sig framåt. Man vill fortsätta, gå vidare, förflytta sig, utvecklas. Man vill kanske göra något nytt. Man kanske har en strävan, en ambition, en rivande

energisk målmedvetenhet som säger att det vi gör sen kommer att bli väldigt bra. Jag vet inte om dom hade det. Men Television står ändå stilla. Utan spår av tidens tand. Utan upptäckt av tidens framfart. Evig. För inget kan knappast ha varit eller blivit så odödligt som Television. Så ändlöst evinnerligt oförgängligt. Så oförstörbart ovanskligt. Ändå för dom sig vidare in i oändligheten. Som om dom hade gjort den här förbannade plattan imorgon. "Then Richie, Richie said Hey man let's dress up like cops Think of what we could do" Jag minns inte riktigt. Tänk det borde ha varit ett gyllene ögonblick. Det borde ha varit en speciell uppenbarelse, jag borde ha drabbats av nån slags eufori. Där jag stod och tittade på prislappen och höll Marquee Moon i min hand. Jag borde minnas det som igår. Den borde ha glött och bränt upp mina händer, om inte annat imploderat och sugit in sin egen själ eller åtminstone exploderat eller rannsakat sin egen existens. Men det gjorde den inte. Den betedde sig helt normalt. Och hur mycket ritual och krigsdans det än borde ha varit och hur mycket jag än själv borde ha drabbats på det ena eller andra sättet så var det inte mer än en vanlig dag i skivaffären. Men jag minns det som sagt inte. Jag minns inte när det var. Jag minns inte var det var. Jag minns inte hur det kom sig och egentligen inte heller varför. Men det är klart. Hur skulle jag kunna det. För då, den där ödesdigra dagen då vulkanen bakom grannens garage skulle ha fått utbrott och en jordbävning fått för sig att dansa hambo nere på soptippen, då visste jag naturligtvis inget om hur det skulle kunna bli om jag stoppade ner den där skivan jag höll i handen i en skivspelare. Så jag fortsatte att titta på prislappen. Inte för att priset skulle spela nån större roll. Inte för att jag direkt brydde mig om skivan kostade 79 kronor eller 129. Men det var egentligen det enda förhållandet jag hade till Television då. Det var jag. Och det var prislappen. Och det var den enda faktorn som faktiskt skilde oss emellan. Hade det inte varit för den så hade jag enkelt kunnat lägga skivan i fickan, sluppit tänka så mycket, gått hem och slängt den i nån spelare och sen avgjort och bedömt hur den lät. Men nu stod jag istället där, i min vansinnes skepsis, och försökte sätta mig in i situationen som skulle kunna uppstå om det skulle visa sig att jag återigen bränt mina pengar på ännu en värdelös skiva. Marquee Moon skulle kunna vara värdelös, tänkte jag. Och då är det klart att det inte var nån Willy Wonka. Det var ingen gyllene biljett, ingen lyckans chokladkaka. För hade jag hetat Kalle Spann hade jag vetat vad som väntat. Då hade jag med stora ögon åkt månraket i 2 mach för att så snabbt som möjligt få möta det spännande och otroliga jag då hade vetat funnits bakom dom lömska portarna. Om jag hade vetat att jag var den fattiga pojken med femkronan och varit positiv till fluffig choklad så hade jag förmodligen hoppat i taket. Men jag visste verkligen inte vilka Television var. Jag tyckte nog att dom såg lite skumma ut. Och framförallt. Jag hade sett framför mig skivomslaget med en teve. Det skulle ju vara Television förihelvete. Så på nåt sätt hoppades jag väl att det skulle börja brännas lite i fingertopparna, explodera lite där jag stod denna ödesmättade dag nånstans ute i någonting, som jag inte har ett minne av. Men så tänkte jag. Va fan. Eller nånting sånt. För den hamnade ju i min ägo på nåt sätt. Och idag kan jag sörja en skvätt över att jag inte kommer ihåg hur jag tog beslutet. Hur jag i slow motion måste ha närmat mig kassan, fipplat lite med pengarna i fickan och slutligen lämnat ifrån mig dem. Surt förvärvade. Hur jag sen säkert fått tillbaka i växel. Hur jag ändå stolt mottagit skivan i en förmodad påse. Hur många timmar som verkligen förflutit innan jag hade börjat lyssna. Hur jag kom till insikt med att jag gjort en av dom bästa investeringarna jag någonsin gjort. Och så blev Television mina själasörjare över en natt. Tom Verlaine, Richard Lloyd, Fred Smith och Billy Ficca. New York. Nittonhundrasjuttiosju. Bandet som bildats tre år tidigare och valt att kalla sig teve. Jag vet förstås inte varför, men det hade väl att göra med nåt coolt. Dom spelade, liksom bl.a. Ramones och Talking Heads, ofta på den legendariska rockklubben CBGB's på Manhattan och om det var där dom kom på hela den här idén så är det ett alldeles fantastiskt ställe. "Darling darling, do we part like the seas The roaring shell, the drifting of the leaves" Tom Verlaine är punk. Dom andra är pop, rock och garage. Och tillsammans skapade dom något helt ojämförligt. Punken ville döda rocken men Television spelade punk som snarare förde den samman med allt annat. Popmusiken ville vara snäll men Television gjorde den sorgsen. Garagerocken vile slita sönder alla instrument men Television gjorde den barmhärtig. Det är inte soul. Television är nånting större. Television är själ. Och konkret fanns det några specialiteter som hjälpte dom på traven till den lidelsen: Med dubbla gitarrsolon som ringlade sig runt varandra byggde Verlaine och Lloyd en ljudbild som inte liknade nånting annat. Genom Verlaine sysslade bandet med skaldekonst. Och så råkade dom också ha världens bästa trummis. Lyssna bara på trummorna i "Elevation". Vad är det han gör, vad är det han gör, kanske du undrar? Jag vet. Han trollar. Han tar fram sina magiska trollspön, svär lite abrakadabra och får till nåt så coolt, nåt så feberaktigt svidande och intensivt. I åtta låtar. I åtta låtar där Television spelar boll med himlen. Och när ingenting annat gråter som gitarren fyra minuter in i "Torn Curtain" går det inte längre. Det var nog nånstans där som det började brännas och implodera på riktigt. Det var nog nånstans där som jag förstod att det här måste vara något av det mest fulländade man någonsin kan ha gjort. Jag skulle kunna kalla det utomordentligt lysande. Ypperligt överlägset. Fulländat utsökt förträffligt, så magistralt klassiskt briljant. Så oerhört omåttligt ofantligt kolossalt. Så häpnadsväckande och oförklarligt ofattbart oövervinneligt. Men det skulle kanske kännas lite svulstigt och högtravande. Så jag låter bli. Ni får tamejfan lyssna på skiten istället. För det är jävlarimej så inihelvete förbannat enkelt. Television kommer aldrig att dö. "Prove it Just the facts Confidential This case, this case, this case that I, I've been workin' on so long, so long This case is closed." Fredrik Öjes oktober 2001