KLASSIKERN Här presenterar vi då och då en klassiker. Som du bara måste ha i din skivsamling. Först ut är det här mästerverket från 1979.

THE CLASH London Calling (CBS/Sony) 1979 Jag antar att de flesta som är intresserade av musik har någon skiva som de ser som sin bas, utifrån vilken de går vidare och som de alltid har kvar i bakhuvudet, genom vilken de filtrerar och bedömer all annan popmusik. Min är London Calling. Denna enda skiva har betytt mer för mig än någon annan kulturyttring överhuvudtaget.

Den förändrade inte bara min syn på musik utan min syn på världen. Innan London Calling var jag en annan människa, en människa som jag inte riktigt minns. Den är mer än en rockskiva, den är en bibel, en helig graal, mitt livs soundtrack. För även om jag numera inte kallar den för den enda bra skiva som gjorts, jag tycker inte ens att den är bäst i världen längre, så skulle jag nog inte äga speciellt många skivor utan den. Jag kanske till och med, hör och häpna, skulle ha fortsatt att spela ishockey. Om man räknar bort mänskliga relationer så har ingenting förändrat mig så mycket och så djupt som detta nitton mästerverk långa mirakel.    Jag minns så väl hur det började.    Jag var tretton år. Jag lyssnade på det som var coolt att lyssna på i min krets när jag var tretton år. Millencolin och No Fun At All och liknande så kallade skatepunkband. Och så Nirvana, Nevermind var mästerverket med stort M, och jag försökte höra vad Kurt sjöng om egentligen på ”Smells like teen spirit”. Radion spelade Oasis och Blur och jag föraktade det. Jävla pop. Jag ville ha dist, och var det ingen dist så var det mesigt. Dock var jag lite rädd för hårdrock så det lade jag (tack och lov) inte ut mina månadspengar på.   Men hur det nu var så upptäckte jag Ramones. Antagligen hade jag läst i tidningen Edge att de var en av No Use For A Names främsta inspirationskällor. Ramones var ju också tuffa och sjöng om att sniffa lim och skita i skolan, vilket väl var allt annat än jag gjorde vid denna tid, men så är det ju ofta med rockmusik. I och med detta fick jag dock även höra talas om engelska punkband - Sex Pistols hade jag förstås hört men avfärdat för att de var för skräniga - som exempelvis ett visst the Clash. Och jag fastnade på något vis för the Clash. Jag lånade skivan Give ’em enough rope, från 1978, bandets andra platta, som är en slickare och ”duktigare” fortsättning på den rasande självbetitlade debuten som kommit året innan. (Hade jag hört debutskivan först hade jag nog fortsatt att bara lyssna på Ramones, av samma anledning till att jag aldrig köpte Never mind the bollocks). Jag älskade Give ’em enough rope. Jag kommer ihåg hur jag stod i vardagsrummet och lyssnade så högt jag kunde stå ut med på ”English civil war” och tänkte att om man inte gillar den här låten då har man fanimej ingen musiksmak.    Faktiskt gillade jag skivan så mycket att jag sökte lite på internet i skolan och ”kollade upp” the Clash. Överallt, på alla hemsidor, skrevs det om en skiva som hette London Calling, som tydligen skulle vara bandets allra bästa, och inte bara det, utan en av världens bästa skivor överhuvudtaget. Jag läste gamla recensioner där uttryck som ”If you don’t like it you probably don’t like rock’n’roll at all” staplades på varandra. Detta var överväldigande för mig vid denna tid. Millencolin fick ju aldrig bra recensioner. Jag sprang och lånade London Calling på biblioteket.    Nu är det dock som sagt så att London Calling är mer än musik.    När jag hittade min eftersökta skiva i hyllan, och såg omslaget, Det omslaget - det med Paul Simonon som just ska till att krascha sin gitarr mot scengolvet, avbildad på en suddig svartvit bild, med den gröna och rosa texten som travesterar ett gammalt Elvisomslag där Elvis står med en akustisk gitarr runt halsen och som har likadan text - tyckte jag att det var det coolaste jag någonsin sett. Och sedan hur de såg ut. Även om min idealbild av rockstjärnan har modifierats en aning genom åren så kan jag fortfarande inte tänka mig hur man skulle kunna se tuffare ut än vad Paul gör i konvoultet, med den klockrena mixen av trashig engelsk arbetarklass, femtiotalsgangster och uppviglare. Och deras minspel, deras sätt att posera, deras sätt att i varje bild, i varje blick, högt diktera att de fullkomligt skiter i vad vi tycker. (Även om en person som verkligen gjorde det förstås inte skulle ha något behov av att göra sig till, men detta handlar om rockdrömmar och inte om verkligheten.)    Efter många om och men satte jag mig således i soffan för att lyssna på skivan. Och här skulle det bli åka av, tänk nitton nya ”English Civil War”, som dessutom skulle vara bättre, hur häftigt som helst. . . Och jag blev så fruktansvärt besviken.    All den förväntan jag byggt upp på cykelturen hem, under den tid jag bläddrade i konvolutet, tittade på bilderna, grusades direkt och allt detta grus satte sig som en klump i min mage.    Frenetiskt började jag zappa mellan låtarna, nästa låt, nästa låt, nästa låt måste väl innehålla lite mer gitarrer, var är gitarrerna, jag vill ha gitarrer! Jag vill ha punkdängor! Vad är det här, varför har jag blivit lurad, hallå, någon, jag är utsatt för ett elakt skämt.    Det var inte bara så att det var jävla pop. Det var rockabilly, reggae, rnb, ska, det var bara för mycket. Låtarna kom aldrig, det fanns ingen ny "English Civil War".    Jag lät skivan ligga i ett par dar.    När den gjort det tänkte jag att jag kanske borde ge den en chans åtminstone, den borde ju ha några kvaliteter, jag gillade ju trots allt rock ’n’ roll.    Så jag lyssnade alltså igen, och jag hittade inte det jag letade efter nu heller. Men jag hittade något annat. Jag hittade melodier, melodier som verkade ganska schyssta, jag hittade glädje och kärlek och attityd.    Så jag lyssnade väl ännu en gång då. Och ännu en gång, och ännu en gång, och ännu en gång och ännu en . . . Och fann melodier som var så underbara att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, kärlek som var så brinnande att jag inte trodde att det gick att få ner på skiva, kärlek till musik, kärlek till livet, till mänskligheten, och jag fann en attityd som gjorde att varje ord i Joe Strummers sång kändes som ett enda långt FUCK YOU med stora bokstäver. Fuck you till allt som jag stört mig på, till alla som inte förstod.    Och framförallt fann jag de mest fantastiska låtar. ”Lost in the supermarket”, ”Guns of brixton”, ”Spanish bombs”, ”Koka kola”, ”Rudie can’t fail” och alla de andra.    Under en vecka eller två, så länge som lånetiden räckte, gjorde jag inte så mycket annat än lyssnade på London Calling. Vad fanns det annars att göra? Vad skulle kunna vara bättre?    Sakta men säkert efter vad månaderna led började skivan bli en del av mitt liv. Jag lärde mig alla texter utantill och började så smått även tänka på vad de handlade om.    Min första favoritlåt var Paul Simonons reggaeinfluerade ghettoanthem "Guns of Brixton"; ”Your money feels good, and your life you like it well/but surely your time will come/as in heaven as in hell/you see he feels like Ivan/born under the brixton sun/he’s game was called surviving/at the end of harder they come”.    Et vive la revolution! Men jag tänkte inte då på hur politisk musiken är, politisk utan att bli tråkig, politik som kommer rakt ur hjärtat och aldrig har gått igenom nationalekonomiska kalkyler. Så även i exempelvis Lost in the Supermarket: ”I’m all tuned in, I see all the programmes/I save coupons from packets of tea/I’ve got my giant hit discotheque album/ I empty a bottle I feel a bit free”. Joe Strummer påpekade ofta i intervjuer att han var socialist - som att någon skulle tvivla. Lyssna bara på ”Clampdown”, eller ”Revolution Rock” eller . . .    Men det finns förstås mer. "Train in Vain" som handlar om olycklig kärlek, men aldrig blir självömkande, "I’m not down" som handlar om just det ”but I’m not down/no I’m not down”. Hela skivan är full av en mentalitet som säger att nu era as ska ni få se, nu slår vi tillbaka och det är tie gånger hårdare än vad ni nånsin kunnat föreställa er. Och allt sagt med en glädje och en entusiasm som gör att, inte hämnden men återupprättelsen, blir till ett enda långt party i boogietakt. Det är vad skivan handlar om, och det är vad all rockmusik handlar om innerst inne.    Det här påverkade mig, det påverkar mig än idag, och inte bara påverkar, det är numera fullkomligt indoktrinerat i min tankevärld att jag ser det som självklart. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här skivan, om varje låt, om anekdoter från inspelningen, om bandet the Clash, om hur de bildades, om deras enorma musikaliska utveckling, om medlemmarna, var de köpte sina kläder, men jag tror att jag nöjer mej med att berätta att jag antagligen har spelat den här skivan en bra bit över tre hundra gånger. Antagligen mer än dubbelt så många gånger som jag spelat någon annan skiva och att jag kan varenda ton, vartenda trumslag i sömnen.    Samt att jag är helt övertygad om att jag inte skulle förstå vare sig Ryan Adams eller Basement Jaxx idag om det inte vore för London Calling. Bara det liksom. Jag förstår inte hur man kan leva utan den här skivan. Erik Svensson augusti 2001