|
KLASSIKERN Här presenterar vi då och då en klassiker. Först ut var London Calling med The Clash. Sen var det Televisions tur, tätt följd av the Jesus & Mary Chain. Nu är det dags att skänka våra själar till världens bästa Aretha. |
|
ARETHA FRANKLIN I never loved a man the way I love you (Atlantic/Rhino) 1967 "There's an old friend that, I once heard say, something that touched my heart, and it began this way..." Sagan om Aretha kommer förmodligen aldrig att ta slut. På nåt sätt måste det ha varit förutbestämt, inbillar jag mig. Så länge alla låtar finns där kommer det ju att leva vidare. Och hur många kilometer hängivelse har det inte skrivits om denna pastorsdotter som föddes med gospel i |
|
ådrorna? Om hennes väg från det spirituella i pappans baptistkör, genom den själsliga jazzen, som den svarte Barbra Streisand och den nya Nancy Wilson. Mot den renodlade bluesen och R&B'n fram till det som verkligen skulle definera vad SOUL innerst inne handlade om; en svart stolthet och sensualitet som kunde göra musiken själfull, fysisk och organisk, på en och samma gång. En känsla som på alla vis hade fötts bl.a. med förebilderna Mahalia Jackson och Clara Ward, men som Aretha gjorde till sin alldeles egen. Visst fanns soulen även i många andras händer och själar under samma tid, inte minst i fantastiska Otis Redding och James Brown, men ändå kunde ingen göra det som Aretha. Och hur många spaltmeter som än har försökt förklara den sanningen genom årtiondena så kan det inte hindra mig från att påpeka det än en gång. Det finns helt enkelt ingen annan enskild sångare eller sångerska som har lärt mig mer om livet än Aretha Franklin. Det finns det ingen som kan ta ifrån mig. Och det är stort om något. Redan som fjortonåring spelade hon in sin första skiva. Fyra år senare, 1960, skrev hon kontrakt med skivjätten Columbia, och åren som följde där skulle i huvudsak komma att handla om att gestalta innerligheten i jazzsoul-standards och evergreens. Idolen Dinah Washington gjorde sin allra största påverkan under dessa år och formade mycket av det som Aretha satte sitt namn på. Men det var först 1967 hon skulle hitta hem på riktigt. Producenten Jerry Wexler från bolaget Atlantic var den som först kunde hjälpa till att gräva fram den verkligt själsliga intensiteten som fanns i Aretha. För i det som nu spelades in och skulle hamna på skivan I never loved a man the way I love you, finns allt det där man kan önska sig. Det var där hon satte sig vid pianot och lät guldet rinna över strupen. Det var där soulen handlade om glädje, sorg, hopp och förtvivlan. Rädsla, ångest, längtan och lycka. Lust och svartsjuka. Trasiga hjärtan. Förlorade syndare. Sargade själar. Sväng, andlighet, känsla, själ och kärlek - i ett och samma andetag. Och det var där, i detta andetag, som soulmusiken förändrades. På en enda skiva med 11 låtar göt Aretha Franklin liv i en hel värld. Låtarna I never loved a man.., egenkomponerade Baby, Baby, Baby, Sam Cookes A change is gonna come och Otis Reddings Respect är bara några exempel på hur fantastiska samtliga av dom här låtarna är. För jag ska erkänna att jag på riktigt förlorat mig in i det här. Det finns så otroligt mycket bra musik jag kan gå under i, men det finns inget som kan påverka mig mer än soulen. Herregud, det finns ingen som så lätt kan få mig att gråta som Aretha. Samtidigt finns det ingen som kan trösta mig bättre. Och det har aldrig, varken förr eller senare, funnits någon som så många gånger har kunnat förklara för mig hur det faktiskt verkligen ligger till. Hur allt handlar om känslor och hur alla dessa känslor som sorg, längtan och vemod, rädsla och ånget, berör. Hur det kan träffa rakt i hjärtat, hur det kan svida, göra en lycklig, eller hur det bara kan göra så fruktansvärt ont. Och vi behöver det. Jag behöver det. Kraften som kommer ur dom här innerligt brinnande låtarna är förbluffande. Det finns så mycket man kan berätta för världen. Men åh, vad mer kan vi säga? Så många sagor det finns, om bortglömda paradis, skönhet och vidunderliga rikedomar. Aretha Franklin är en sådan saga. Och det känns så otroligt skönt att veta att den aldrig någonsin kommer att ta slut.. Fredrik Öjes februari 2003 |