2002 - några ögonblick från året som gick Det var en morgon när jag gick hem, när jag blivit skjutsad i någons bagagelucka men velat gå den sista biten och klockan var kanske sex och allt var öde och vackert och det Roberta Flack var sommar som just hade blivit sommar och vägen var grå och hagen vid sidan grön och den lilla ån på den andra glittrade i morgonljuset och det var varmt varmt och det hade varit en lång strålande natt för nu var skolan slut och vi skulle aldrig tala franska igen, och vi skulle aldrig tvingas till nånting mer för vi var fria nu och jag gick hem på morgonen och var lätt, så lätta var mina fötter och jag kastade min studentmössa upp i luften framför mig och fångade den och kastade den igen och det satt några raggare och spydde vid ett picknickbord och det var den ljusnande framtid och det var den ungdomliga våren och extasen och vi hade dansat som vi aldrig dansat förr.    Det började på våren, när vi satt och drack folköl efter folköl i solen och hade så stora planer och ja vi förstod ju allt som vi sa och vi älskade ju varandra allihop och fan vi älskar ju hela årskursen och den här kvällssolen som gör att vi kommer att vara frånvarande i morgon allihop och då kan de stå där och prata om att man måste hålla i ända till slutet för terminen är inte över än.    Och ofta fick vi se solen gå upp.    Vi såg solen gå ner och upp för det var så det var våren tjugohundratvå. Jag brydde mig väl inte om ifall det släpptes skivor eller inte, jag brydde mig bara om den där solen. and the first time / ever I saw your face / I thought the sun / rose in your eyes En eftermiddag i februari gick jag omkring i de italienska bergen och jag förstod, på ett sätt som trots det självklara i min insikt kändes fullkomligt revolutionerande, att det enda man kan göra är att vara snäll, och det var populärt med träskor som var helt utsnidade i trä där, och maten var så enkel och husen var gjorda av sten, maten var så enkel men det kändes som att äta sig in i fullkomligheten eller idévärlden, för det var så enkelt så självklart och jag kände mig från den stunden fullkomligt lugn över att moderaterna skulle göra ett katastrofval, för allt annat hade varit sjukt där bland de italienska bergen. När vi gick ner från trapporna vid Mosebacke tidigare samma månad var vi väldigt tysta för Vue och BRMC hade just varit där uppe på teatern och tagit luften ur allting. Och det var samma sak när jag satt i ett träd och tittade på Erykah Badu, alldeles utanför det gröna tältet i ett blåsigt Roskilde, eller när Jack White spelade gitarr för oss så att himlen stannade. Eller när det var helt jävla tomt på Västra Campingen för att alla utom jag och Fredrik och Stina tror jag det var ville se Red Hot Chili Peppers men vi väntade ju på Tom Verlaine som hade fleecetröja och det trodde jag inte att Tom Verlaine nånsin hade. Och jag har sett Arthur Lee i verkligheten också. and the first time / ever I kissed your mouth / I felt the earth / move in my hands En eftermiddag läste jag "vid grand central station där satt jag och grät" för första gången. När jag korsade gränsen till Mongoliet med tåg från Ryssland var det natt, och den mongolska natten är stum och hemlighetsfull på ett sätt som andra nätter inte är, och de mongolska stjärnorna glittrar med ett annat sken än andra stjärnor, för det finns nästan inga elektriska ljus där, och det var andaktsfull stämning på tåget, och jag fick konstiga infall och var nära att kasta mig ut genom fönstret och i år har jag sett solen gå ner över Gobiöknen. Och efter allt arbete i somras, och allt åkande på tåg efter tåg, var jag plötsligt i Tibet, i verkligheten i Tibet, och Tibet var precis så som man tror att Tibet ska vara, och Dalai Lamas toalett stod oanvänd i palatset. Och runtomkring stod bergen, de höga höga bergen med snö på topparna, och det var pilgrimer i staden som kommit för att be och de hade de vackraste kläder jag sett, och vi sa att alla borde åka hit, och Lhasa var en sagostad, kanske den sista sagostaden, och landsbygden var så storslagen och människorna så otroligt strävsamma och vänliga, så som fattiga människor brukar vara. Så jag missade Morrissey, och jag missade Bright Eyes, och jag fick inte höra Kom igen Lena förrän i december. Men jag har lyssnat mycket på Wilco, på Cee-Lo, på the Streets, på Lauryn Hill, på Jesus & Mary Chain-samlingen, på Bright Eyes, Håkan Hellström och en massa annat. Men det var inte så viktigt i år. Jag brydde mig mest om solen. Erik Svensson januari 2003