LIVE: 50 CENT
Hovet, Stockholm 19/9 2003
Betyg: 7/10
En grå fredag kom hiphopen till Sverige. Den har ju haft en förmåga att ställa in sina besök, och ryktena gick ju även den här gången, att kvällens stjärna hade blivit skjuten igen eller vad det var. Men här var nu hiphopen, eller ska vi reservera oss och säga hiphopmusiken, med sin senaste superstjärna, och det skulle bli av den här gången, hovet var fyllt till sista plats:
Ganska många barn och deras föräldrar, ganska många vanliga radiodiggare som högt och brett pratade om när de sett Robbie Williams på stadion senast de var på konsert, ganska många jävligt coola killar i mysdress och tjejer i högklackat, samt ganska många popfjantar som undertecknad som gärna skryter om att de är så jävla nere med hiphopen eftersom de tröttnat på rock och . . . Förväntan låg tät i luften.
Några tjejer, dom var kanske fjorton femton år sådär, flörtade in sig hos ljudkillen och fick stå med honom bakom hans mixerbord. De gned sina rumpor mot honom och drog i sina urringningar och porrdansade runt honom. Jag tyckte att det såg osmakligt ut.
Ljudet var förresten ganska kasst konserten igenom men den hade inte börjat än.
Stämningen steg ytterligare.
Några snubbar gick omkring och slängde ut merchandise i publiken, barnen med föräldrar sträckte sina armar. Sen slängde dom ut dollarsedlar med "Fifty" på och förväntan låg tät i luften lite mer.
Introt var väldigt maffigt. Man hade byggt upp Manhattan som backdrop och kvällens huvudperson gör tillsammans med sina sidekicks Young Black och Lloyd Banks entré med bomber som smäller och rök som ryker, och drar igång en jävligt hård version av What up gangsta. Allt under enormt jubel. Alla pumpar med högerarmen, även barnens föräldrar. Det var grymt.
Och sen då?
- Det blev väldigt tydligt vilken sanslös hitparad hela Get rich or die tryin-skivan är, konserten hade verkligen inte en dålig stund i det avseendet.
- Nästan alla låtar innehöll eld och bomber och tamejfan varenda låt slutade med ljudet av pistolskott, ofta efter typ två tredjedelar av låtens originalversion. Alla på scen är mycket måna om myten 50 Cent, vilket förstås bara är bra.
- Det stilfulla flowet från skiva är utbytt mot ett flåsigt gapande som förvisso ger låtarna en väldigt hård och live-rå karaktär, men samtidigt gör att de förlorar desto mer i finess. Om detta beror på at Fifty inte är en tillräckligt erfaren liveartist eller den allmänna extasen är inte helt lätt att avgöra, men det lutar förstås åt det förra.
- Det är kul när man gör covers, dels på Busta Rhymes och Mariah Careys "Baby if you give it to me" och Lil Kims "Magic Stick" men kanske framförallt på Missy Elliotts "Work it". Det är svindlande att tänka sig ett rockband göra covers på inte mindre än tre hyfsat aktuella, väldigt stora, hits och ändå ha bibehållen trovärdighet hos alla.
- Det är överhuvudtaget en väldigt grabbig stämning. Som exempel kan nämnas när Fifty simulerar att micken är hans snopp och låtsas runka, allt inzoomat i närbild på de stora skärmarna i backdropen, eller när de två sidekicksen tidigt i konserten ropar att de vädrar fitta. Eftersom vi är för att beskåda hiphopen, från New York, enas vi dock alla om att det bara är "charmigt". Detsamma gäller det faktum att spelningen ibland känns mer än något annat som ett promotionjippo - med reklam för såväl Fiftys nya klädmärke som den nya skivan med G-Unit. Å andra sidan känns det ganska skönt med en artist som ändå gör detta helt öppet, och inte, likt ett äckligt gammalt Rolling Stones, låtsas att miljonrullningen varken existerar eller har någon betydelse
Det svänger ju! Det svänger ju fan infernaliskt. Och trots en del ojämnheter i framförandet är det oupphörligen väldigt roligt, något som sannerligen inte alltid är fallet vid konserter. Man kan, om man nu vill uttrycka sig så, säga att det är ett jävla drag.
Och jag har aldrig, aldrig hört en så intensiv inropning om extranummer. Så när dom kommer in igen och ger High all the time (barnens föräldrar skruvar på sig) och framförallt, som sista nummer, In da Club, med konfetti i stora mängder, är kvällen precis allt det man hade hoppats på att den skulle vara.
Det är en fullständigt briljant avslutning.
Erik Svensson
september 2003