THE AVALANCHES Since I left you (XL Recordings/Playground) Australiensiska The Avalanches har gjort en platta bestående av samplingar. Bland annat. Den heter "Since I left you". Vi står nere vid stranden vid det stora blå havet där vågorna, en efter en, rinner över kanten. Skymning. Förmodligen. Och det är party. En bit bort. Eller alldeles runt hörnet. Och vi tar oss närmre. Och månen står högt på himlen och skrattar åt oss. Och vi ler tillbaka. För vi trivs. Ta en drink. Se till att ha riktigt kul nu. Och välkommen till Paradiset. Vi dansar med i dansen, och snart vrider disckjockeyn tillfälligt ner volymen för att välkomna oss hit ikväll. Tack för att ni kommit hit ut ikväll. Tack. Och som med ett osynligt trollspö står vi snart nån annanstans. Där det varken finns sand, måne eller kubanska magdansare. Vi sitter såklart i en svartvit film och åker bil längs nån gata i Manhattan och vi åker så ljusligt fort att när vi stannar kan vi kliva av vid Vätterns strand. Eller något annat hiskeligt långt borta. Långt därifrån. Så efter att ha passerat ridande cowboys, en och annan mördare och några flimrande vägskyltar som skyltat med allt annat än hastighetsbegränsningar. Förstås. Du kommer på att vi sitter framför kameran i en 70-talsfilm där de andra aktörerna spelar hippieband och pårökta flummisar och att regissören, där bakom kameran, inte är mindre än någon jättekänd som du inte kommer ihåg namnet på. Nej, nej, nej. Vi befinner oss i en dator. Innuti. Med kretskort som bröder. Och hårddiskar som systrar. Och något enstaka tvillingchips. Av obestämt kön. Och där borta i hörnet. Där sitter ett moderkort och sjunger Frank Sinatra. Tänka sig. Det är disco. Där discokulan i taket snurrar fortare än vad vi någonsin upplevt. Och där stenkakorna levereras fortare och intensivare än vad vi trodde var möjligt. Och trots att lp-nålen studsar av var och varannan minut så kan vi inte se en endaste liten repa. Trots att vi undersöker så noggrant, så noggrant. Susy! Susy, susy. Susy, he's looking at you. Good evening gentlemen. Good evening to you. Vi svävar på moln. Och en ängel spelar cittra för oss. Några sjunger. Några spelar andra instrument. Och oj. Någon vill spela orgel för oss. Darrande. På gränsen att trilla ner. En kvinna sjunger jazz. Och vi applåderar. Det var ju så bra. Skivan är gammal, måste den vara. Den knastrar ju så. Och plötsligt står vi djupt inne i en mörk skog. Och vi springer, fortare, fortare. Någon jagar. Och sen ser vi en kanin och det måste vara... Han försvinner ner i ett träd och vi följer med och förbi rusar en häst. Den där killen. Han behöver ju terapi. Alice står där med utsträckta armar och det är som en saga. Den mörka skogen har försvunnit och istället öppnar sig en lustgård. En fager en. Och vi kliver in, och en kör sjunger vackert, så vackert. En fågel flyger förbi. Och det är en massa människor överallt som säger en massa konstiga saker. Men lugn, bara lugn. Alice översätter åt oss. Det ringer. Ska vi svara? Nä, det var ju så skönt härnere. Var det inte? En skön atmosfär liksom. Men ska vi verkligen inte svara? Det kanske är gud? Det kanske det är. Förbi kommer ett konserthus, eller vi snarare åker förbi. Det är doppler på fiolerna. Det är det helt säkert. Ett klassiskt stycke är det. Barock. Men så tror vi att himlen öppnar sig och så blir det lite sentimentalt över hela horisonten. Lite 30-tal. Men egentligen spelar det ingen roll. I rummet bredvid är det fest. Det hör vi på basen. Dovt, skallrande. Bakom väggen. Det vi inte ser. Det vi inte vet nånting om. Det vi inte skulle ha fått reda på. Om det inte hade varit för basen. Dom hade bortsett från den. Helt enkelt glömt bort den. Men då är det redan försent och vi öppnar dörren och jag tror att vi kommer in i en fotbollsmatch. Tillbaka vid havet. Definitivt. Sen kommer sluttexten rullandes. Där vi ser alla skådespelare, alla tecknare, alla regissörer och alla manusförfattare. Alla bakom kulissen. Alla kostymer. Alla. Ever since the day I left you. Banbrytande pop. Det är vad det är. Fredrik Öjes september 2001