BUCK Hello Holland (Kasual Records) Betyg: 7/10 ARIEL KILL HIM Alpha is down (Kasual records) Betyg: 5/10 Kasual records är ett indiebolag från Lund. De två senaste släppen innebär i båda fallen bandets andra skiva.    Buck bildades 1997 och debuterade i början av förra året med "Your guide to better lies". Materialet på nya skivan är dock till största delen skrivet före debuten. Och det är många gånger riktigt bra låtar. Som influenser nämner man bland annat Superchunk och Weezer, och det är powerpop i dessas anda som på ett begåvat sätt här presenteras på korta spår (inte mindre än tre av skivans tio spår är två minuter eller kortare). Melodierna är förstås i centrum och dessa är ofta mycket välgjorda. Exempelvis spår sex, East Coast Gave Me a Tan, har en hitkänsla som borde ha gett mängder av radiospelningar, och antagligen även hade gjort det om Buck hade legat på exempelvis Sony istället. Även spår två, den instrumentala Killing Tamara in a Sound World är en av skivans höjdpunkter. Kanske lider låtarna något av att melodierna ofta påminner om varandra, men det är inget stort problem. Det är koncentrerat och relevant och det finns en befriande avsaknad av alla typer av tramsiga indieknepigheter.    Skivan är också mycket välproducerad och man lyckas lyfta fram gitarrmattorna och det återhållsamma oväsendet på ett lysande sätt, vilket gör att det låter skarpt och fokuserat.    Skivans stora svaghet är dock avslutningen. De två sista spåren är två lösa improvisationer som gjordes i studion. En av dessa, som också är skivans titelspår, är tjugo minuter lång och är inte något annat än slött jammande. Det är ungefär så roligt som det låter; inte speciellt. Den andra av de två, som håller sig runt de något mer modesta åtta minuter och mer liknar en riktig låt, har kanske något större existensberättigande på skivan, men jag förstår inte vad dessa båda spår har att göra på skivan egentligen. Det känns som att de snarast är med för att fylla ut tiden, utan dessa skulle skivan vara ganska kort. Så är det antagligen inte, men utan tvekan så drar det ner betyget ett snäpp på denna i övrigt mycket trevliga bekantskap. Enligt pressreleasen så är det nya materialet "mer i den stilen" men jag förstår verkligen inte vad de skulle vinna på att dra sig åt det hållet.    Helhetsintrycket av bandet känns trots allt närmast som ett Weezer utan glasögon. Och sen är det väl upp till var och en att avgöra hur mycket vikt man lägger vid just glasögonen när det gäller Weezers musik. Ariel Kill Him är på många sätt annorlunda än Buck. Bakom namnet döljer sig inte ett band utan David Lehberg som gjort samtliga låtar. Främst ligger dock skillnaderna i det musikaliska.    Där Buck skalar av svävar Ariel Kill Him snarare iväg. Låtarna är ofta ganska löst sammanhållna, med fragmentariska texter och en drömsk ljudbild. Det finns tillfällen då detta är gjort på ett snyggt och hållbart sätt men ofta känns de stora arrangemangen och långa monotona instrumentala partierna onödiga och nästan fåniga. Istället för att vi ska flyta iväg ut i rymden känns det snarare som den typ av musik som vissa människor skulle kalla för "musik som är helt perfekt att somna till". Ganska tröttsamt alltså. Det saknas magi och stringens och blir tyvärr mest bara jobbigt. De flesta låtarna håller sig runt fem minuter men de känns i de flesta fall betydligt längre, något som antagligen hänger ihop med de ordfattiga texterna. Flera låtar är relativt starka i sig men känns snarare som halvfärdiga utkast än hantverksmässigt genomarbetade popsånger. Dessa positiva tendenser dränks dessutom ofta i den utdragna ljudbilden och blir mindre tydliga än vad de egentligen hade förtjänat att vara.    Det känns också som att Lehberg inte riktigt räcker till som sångare för att uppehålla de stämningar som musiken gör sitt bästa för att skapa. Rösten är tunn och en aning gnällig och han sjunger saker som "I say beautiful is your name/I say suicide is just the same" utan att det låter speciellt trovärdigt.    Dock finns det en del höjdpunkter även på denna skiva. Spår sex, "Katla" känns utan tvekan som den bästa låten, vilket kanske också förklarar att man valde denna som singel från albumet. Det finns även många vackra detaljer, som exempelvis det briljanta blåset på spår fem, och produktionen är överlag oantastlig. Det är också mycket möjligt att exempelvis Fredrik hittar kvaliteter i detta som inte jag kan uppskatta.    Som sammanfattning kan jag dock säga att jag med allra största sannolikhet kommer att spela de åtta första låtarna på Bucks skiva Hello Holland en hel del även efter att jag skrivit denna recension, men jag ställer mig tveksam till att jag kommer att plocka fram Alpha is down av Ariel Kill Him speciellt många fler gånger. Det skulle vara för låten Katla då i så fall. Erik Svensson mars 2002