Ancient melodies of the future (Warner)
Betyg: 6/10
| Tänk att du ligger och sover. Du drömmer som vanligt och som vanligt är det en väldig massa obegripliga illusioner som jagar dig genom natten. Och när du vaknar så känner du dig inte ett dugg utsövd. Självklart mycket tröttare än när du gick och la dig. Men nu går vi händelserna i förväg. Nu sover du igen och du har ingen tanke på att vakna. Du blundar och frågar dig vad i helvete är det här, det här kan inte vara sant, det finns ju ingen vettig mänska som kan skriva under på att det här är verkligt. Det drömmer du alltså, och |
Och mitt upp i alltihop är det nånting som smyger sig på. Nåt ettrigt jävla irritationsmoment som ligger bakom dina bilder, så du ser inget av det. Men det surrar hela tiden. Och det här drömmer du. Dom smyger ju förihelvete i buskarna. Små jävlar. Som tror att du inte ser dom. Det gör du ju inte heller, men det säger du inte till dom. Du hör dom hela tiden. Faaan.
Och så går det så fort att vi inte hinner tänka och plötsligt sitter det en yxa i huvet. Smack.
Så låter Ancient Melodies of the Future. Musiken smyger sig på och hugger dig till slut med en yxa i huvet. Smack.
Schysst.
Jag kan inte hjälpa det men sådana bilder får jag i huvudet av den här amerikanska indierocken. Och då ska du veta att det inte fanns några yxor inblandade i deras förra skiva, starka Keep it like a secret. Det här är ganska enkel gitarrmusik. Som blir svår. Tio till synes simpla låtar som plötsligt får för sig att hoppa i buskarna och börja spionera från diverse bakhåll. Det är då jag blir förvirrad. Det är då jag nästan vill vakna ur drömmen och ge dom på käften för här ska dom inte komma och säga att dom är något.
Problemet är ju att dom är det.
Annars hade dom fått fan för det här för länge sen. Dom är sinnrika med fler undersidor och färger än vi vågat ana. Men jag vet inte. Och jag vet inte varför det har blivit så här. Jag vet ju inte. Det är sköna melodier, men djupare känns det som nån dyster melankoli försöker göra sig påmind.
Jag blir inte klok på det här faktiskt. Är det okej om jag levererar ett betyg om ett halvår? Då vet jag om jag ställt upp plattan som måltavla på närmsta skjutbana eller om jag besinningslöst åtrår hela skiten. Eller om jag gav upp den, dan efter att jag skrev det här.
Nä, jag är rent ut sagt förbannad på Built to Spill. Ni ska fan veta att jag vet att ni bor i Idaho!!! Man kan bara inte ge ut en sån här platta utan att förklara hur man menar. Förmodligen fattas det nånting. Förmodligen fattas själva poängen. Förmodligen. Eller också är det meningen att man ska få kval och inte veta hur man ska gå till väga för att gå vidare efter det här. Det kanske faktiskt är rent genialiskt. Den här plattan är kanske bättre än den där Keep it like a secret som jag nämnde här i förbifarten, den utan yxor - som är fantastiskt bra. Kanske är det här rent av årets platta.
Men det är det förstås inte. Den är faktiskt ganska tråkig. Säger jag nu...
Förlåt.
Fredrik Öjes
oktober 2001