LEONARD COHEN "Ten new songs" (Columbia/Sony) Betyg: 0/10 Mina första musikaliska minnen är, antagligen vid sidan av Nationalteatern, tro det eller ej, Leonard Cohen. Jag kom på det för bara typ ett år sedan när jag gick igenom mina föräldrars vinylsamling. Leonard Cohen talade väldigt djupt till mig av någon anledning som jag först inte förstod. Jag fick uppenbarelser från en svunnen tid, från Rönnbergagatan sju i Västerås där jag tillbringade de första fyra åren av mitt liv. Jag fick visioner av hur jag knallade omkring i lägenheten och väntade på att min syster skulle födas, hur jag stod vid det stora fönstret som jag knappt räckte upp till och tittade ut över gården, eller hur jag helt enkelt fortsatte mitt ständiga legobyggande. Mina föräldrar lyssnade på Leonard Cohen någonstans långt i bakgrunden, det måste ha varit så, för jag kände på ett mycket undermedvetet sätt igen varenda sång den gamla gubben väste fram. De lyssnade på de tidiga skivorna från slutet av sextiotalet och de var väldigt gamla redan då. Och Leonard Cohen själv var också väldigt gammal redan när dessa gamla skivor först gavs ut, han hade ju skrivit diktsamlingar och Gud vet allt och såg snarare ut som en svenskalärare än en rockstjärna. Innan jag kunde prata rent hörde jag en artist som var gammal redan femton år tidigare. En artist jag tror jag gillade då för så länge sedan. Att Leonard Cohen överhuvudtaget fortfarande lever är för mig svindlande. Att han dessutom gör skivor känns ungefär som om Muhammed Ali fortfarande skulle boxas eller Pelé fortfarande spela fotboll. Han hör liksom till en annan tid. Och det sägs att han gör comeback efter nio års tystnad och jag vet inte vem som skulle kunna tänkas bry sig. Bara det att den bästa titel han kan hitta på att ge sin nya skiva på nio hela år är "Ten new songs" borde skrämma bort alla potentiella köpare, hur många gånger Åhléns än gör reklam för skivan i tv4. För Leonard Cohen är på "Ten new songs" så kopiöst tråkig och förutsägbar att han får Atomic Kitten att framstå som My bloody valentine, eller Tomas Ledin som Sly Stone åren omkring 1971. Om man jämför. För även om man kanske tycker att Rolling Stones borde ha lagt av någon gång efter Exile on main street så känns det som dessa herrar sysslar med som rena vitaminchocken i relation till detta, som antagligen skulle göra min morfar till Atari tennage riot-fan. Jag måste ju ge skivan en chans. Men så fort jag försöker göra något annat samtidigt så försvinner musiken i bakgrunden, och jag glömmer bort att den överhuvudtaget existerar redan två takter in i öppningsspåret "In my secret life".    Så det enda jag kunde göra var att sätta mig på en stol framför stereon och bara lyssna. På hela skivan. Från början till slut.    Shit.    Jag höll på att bli tokig. Äntligen förstår jag hur det känns att ha koncentrationssvårigheter och inte kunna sitta still. De syntar och förbannade jävla latininfluerade akustiska gitarrer som Cohen envisas med att krydda sina så kallade låtar med får mig att vilja röja runt i studion med en slagborr. Och jag vet inte riktigt vilken verklighet Leonard Cohen lever i. När han tittade ut senast. Hela skivan låter så inihelvete mycket 1987 att Roxettes senaste platta kan sägas föra popmusiken upp till nästa nivå. Och det är det absolut mest vedervärdiga och smaklösa åttiotalet som presenteras i gråsliten Armanikostym av en herre som ger ordet "stel" en helt ny dimension. Och Leonard har låttitlar såsom "that don't make it junk" och det verkar som att han tror att vi ska tro honom. Men det gör vi ju förstås inte som tur är. Kanske kan man - om man är ett gammalt fan som "varit nere med Cohen sen dag ett" men egentligen skiter fullständigt i popmusik, är en bit över sjuttiofem år gammal och bor långt ute på en skärgårdsö utan vare sig elektricitet eller rinnande vatten och har Svenska Dagbladet som enda kontakt med omvärlden och ägnar dagarna till att köa omkring i en svart Morgan och tycker det är cool - tycka att Leonard Cohen fortfarande skriver ganska poetiska texter.    Men det vetifan. Själv vill jag åtminstone lyssna på Mix Megapol.    Revolutionsradio.    Om man jämför. Erik Svensson oktober 2001