COUNTRY. JC eller liknande barnklädesföretag säljer tröjor som det står Nashville på, såg jag i en katalog. Country har ju blivit trendigt, eller jag vet inte, vilda västern, vad det nu betyder, kanske har blivit trendigt. Madonna hade ju cowboyhatt i nån video typ förra hösten. Folk i stela Sverige överger ponnyskolorna och ägnar sig åt så kallad westernridning. Ryan Adams och Lucinda Williams är nästan lika tuffa som Julian Casablancas i the Strokes. Och min syster vill ha en Nashvilletröja från JC. Och hon gillar faktiskt Ryan Adams, hon brukar låna Heartbreaker av mig titt som tätt. Men country, inte fan ser väl hon Ryan Adams som country, och termen alt.country säger väl inte henne någonting. Hon hatar country, hon står inte ut med det. Jag skjutsade min mamma och min moster i bil för ett tag sedan. De är båda hyfsat intresserade av musik, eller har åtminstone en gång varit. Speciellt min moster, som är frisör, tycker dessutom om att hänga med i trender, och hon gillar Madonna. I alla fall så spelade jag Gram Parsons i bilen, skivan med GP och Grevious Angel utgivna på en CD.    Vad är det du lyssnar på? sa min moster, i ett märkligt tonfall.    Gram Parsons sa jag, är det inte bra?    Men Erik lyssnar du på sånt här? Sånt här!, utbrast hon och det lät som om hon kommit på att jag brukar göra inbrott och ta kokain. Liksom nu är det på väg utför för den stackars pojken.    Ja Erik, sa mamma, du får stänga av det här, du vet att jag tycker om den mesta musik som finns men det är två saker jag bara inte lyssnar på; dansband och sån här jävla hästjazz.    Jaha sa jag och vi lyssnade på mix megapol resten av resan. De spelade Barbados men de båda i baksätet sa ingenting. De tittade storögt på varandra och verkade förstå nånting som inte jag förstod. Och det är sant, mina föräldrar är, för att vara föräldrar, väldigt öppna för musik. (Nu brukar jag väl inte spela det mest svårtillgängliga för dem, det skulle inte ha någon mening, jag måste inte chockera dem, men ändå.) De enda gångerna de har sagt till att jag borde stänga av har varit när jag försökt få dem att förstå storheten i Jesus and Mary Chains debut och Velvet Undergrounds andra platta. De tyckte inte att det var trevlig musik. Men de hatar country. På min skola får man lämna in skivor som spelas i centralkapprummet på dagarna. Man får inte lämna in stötande eller rasistisk musik. Ingen vet vad stötande musik innebär. Hur skulle man kunna veta det? Jag vet inte vem som bestämmer vad som är stötande heller, man lägger liksom bara dit lite skivor och ibland när man går förbi får man höra bra låtar. Det är väldigt bra egentligen. Men det mest stötande man skulle kunna lämna in måste ju vara nån gammal Hank Williams-samling eller liknande. Och när Hank klämmer i med någon sagolikt sorgsen låt som till och med borde få Bo Lundgren att gråta trippar eleverna förbi och säger ”Men va fan det är ju för i helvete country! Fy fan, vad är detta? vilken jävla idiot har lämnat in det här?” När jag vill provocera brukar jag inte säga att mord är rätt utan att jag tycker mycket om country. Det funkar jämt. Men även jag har hatat country. Det var i början, när jag var lite halvintresserad av musik och det var viktigt att tillhöra rätt genre. Då kunde man ju säga att är det något jag hatar så är det country. Men jag hade inte lyssnat på country då. Jag vet fortfarande inte varför jag avskydde det så mycket. Kanske för att jag aldrig känt någon sympati för cowboyer, kanske för att jag tänkte på feta medelålders ranchägare från Texas som röstar på republikanerna, kanske för att fiol aldrig kännts speciellt mycket rock'n'roll. Förpackningen var ju så viktigt då. Det var inte låten i sig som hade betydelse, om den innehöll steelguitar så spelade ingenting annat någon roll, det var en dåligt låt. En skitdålig vedervärdig äcklig countrylåt. Om den hade spelats av ett coolt elgitarrbaserat band hade den kanske varit fantastisk. Och jag tror att det är lösningen på problemet. Den genomsnittlige musiklyssnaren bryr sig om produktionen, förpackningen, i högre grad och på ett mer direkt plan än vad han/hon bryr sig om låten i sig. Och en countryförpackning passar kanske inte folk som inte drömmer om att köra långtradare genom Nevadaöknen, och det är det väl inte speciellt många som gör. Om man bor i villaförort och tittar på lekprogram och spelar golf kanske man inte riktigt bryr sig om ifall Johnny Cash känner sig ensam eller inte, man kanske snarare bryr sig om huruvida Johnny Cash är catchy eller ej. Men låtarna finns ju där bakom och det är väl ändå låtarna man vill åt? Eller jag vet inte. Jag kanske har helt fel, antagligen är det väl så. Det enda jag vet är att Gram Parsons ”The return of the Grevious Angel” är bland det vackraste och mest rörande jag någonsin hört, och att jag numera kan ramla baklänges till ljudet av en banjo. Out with kickers and the truckers and the cowboy angels... Annars så var det förresten mest hiphopinfluerade kläder i den där katalogen. Och det är ju lugnt, min syster tycker mycket om hiphop. Erik Svensson september 2001