ED HARCOURT Maplewood (Heavenly/EMI) Betyg: 10/10 Sex låtar. Tjugoen minuter och femtiofem sekunder. Mer än så behövs inte för att vända upp och ner på hela världen och rubba min världsbild. Mer än så behövs verkligen inte.   Jag tror att det var en fredag då jag gick in i skivaffären och hoppades att Ed Harcourts Maplewood skulle finnas på hyllorna och till och med kanske framme vid disken. Jag hade tyvärr hoppats förgäves, men tjejen på andra sidan kassan föreslog att hon kunde ta hem ett exemplar av skivan hon aldrig hade hört talas om. - Beställ två, sa jag. Så får du också en. Hon log, och en vecka senare satt jag på tåget med min nya skiva i spelaren. Och så rullade den igång.   Med brus i bakgrunden började Ed Harcourt att bygga upp sina historier för mig om hur det bl.a. är att hänga med fel gäng, hur det är att vara helt ute och hur ett äpple kan symbolisera hur vacker någon är. Han gör det ibland med en rossligt spröd stämma, som om han rökt cigaretter och druckit whiskey i hela långa livet, men ändå behållt de stora nyanserna i rösten. Det låter som om Sparklehorse och Tom Waits skulle ha gjort något tillsammans, men egentligen är det inget annat än en 22-årig Ed Harcourt. Som bara måste älska det han gör.   På sin fyrakanalare hemma i sitt hus har han spelat in låtarna och alla instrument alldeles själv. Allt utom den glödande trumpeten som Hadrian Garrard sätter in på bl.a. helt fantastiska "Attaboy go spin a yarn" och medryckande "He's building a swamp". Och efter de där nästan tjugotvå minuterna har Harcourt, framför allt med sitt ljuva pianospel och sina geniala melodier, lyckats vända upp och ner på hela förbaskade världen. Och efter att ha sjungit "leaves on the trees splinted out of control, now the wind blowes the dust on my face" i den mäktigt mästerliga "Whistle of a distant train" och avslutat med en lyckligt hopplös suck som sammanfattar allt, kan jag inte annat än med tårfyllda ögon titta ut genom fönstret i tågkupén där jag sitter och konstatera att det här just nu är världen bästa skiva.   Jag vill så gärna att tjejen i skivaffären fick sin Maplewood samma fredag som jag. Och jag vill så innerligt gärna att tåget aldrig någonsin, någonsin slutar att rulla. Fredrik Öjes augusti 2001