Världens 10 bästa gråtlåtar Placering: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] 10. David Bowie - Warzawa från skivan Low Det finns en bild i konvolutet till Low där David Bowie ser väldigt desperat ut, där han inte har något smink och inga platåskor och där han har en ganska ordinär frisyr. Han ser rädd ut, och det är säkert hans mening också - som en skolpojke som har fått stryk - men hur som helst så är han väldigt långt från Ziggy Stardust eller för all del Alladin Sane, och the Spiders from Mars syns inte till. David Bowie är David Bowie och han är i Berlin för att skapa "A new career in a new town" som ett annan av skivans spår är betitlat.    Alla känner vid det här laget till "den berömda sejouren i Berlin" som han och en Iggy Pop företog för att komma bort från två minst sagt invecklade livssituationer, men hur det nu var med det så gjordes åtminstone fyra briljanta album under denna tid, bland annat då Low.    Denna kategori av låtar, gråtlåtar, är starkt beroende av texter, det är väl det det handlar om i första hand, men hela B-sidan på Low är instrumental. Och mer uppgiven och desillusionerad popmusik får man leta länge efter.    Egentligen borde man kanske hata denna omskrivna B-sida, denna förbannade depressiva, destruktiva jävla...jävla...konstmusik! För här är vi på gränsen för vad som kan kallas popmusik. Redan titeln - Warzawa - bådar inte gott, och den är ju med sina 6:20 inget catchy treminutersunderverk direkt. Men Warzawa är ljudet av den totala hopplösheten, av hur det känns att ha gått vilse i världen och tvingats fly till ett delat och herointyngt Berlin.    Eller så är det ljudet av att gå på gymnasiet och längta så mycket efter studenten som är så långt borta, ljudet av grå grå november, ljudet av att inte orka gå upp på morronen bara för att det är franska första lektionen.    Och Low är sannerligen ingen glad skiva, jag tror inte att det var speciellt roligt att vara David Bowie vid den tiden då låtarna skrevs. Warzawa kommer inte förrän som spår åtta på skivan, när han redan har sjungit "I lived all over this world/I've left every place" och "but I'm always crashing/in the same car" och det verkar som han tar slut där, som att han inte orkar med att skriva några fler texter utan viger halva skivan åt monotona stråkarrangemang och ljudexperiment, de som börjar med Warzawa. Det handlar inte om rymden längre, det handlar inte om sex och New York längre, det handlar om en stjärna som har tappat bort sig själv och inte vet hur han ska hitta tillbaka, en stjärna som för första gången verkar sjunga ur hjärtat.    En världsstjärna som ser väldigt rädd ut i konvolutet. Erik Svensson december 2001