Världens 10 bästa gråtlåtar Placering: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] 4. The Ronettes - I wish I never saw the sunshine singel Kanske är denna genre av låtar den allra allvarligaste. Den genre som har störst krav på ord som "äkthet" eller "ärlighet" och andra begrepp man kan ta till om man inte vet bättre. Det skulle liksom inte vara så troligt att S Club 7 är med på en sån här lista, de är ju liksom inte "på riktigt", jävla producentpop. Precis som att the Ronettes antagligen inte togs på så stort allvar då, 1966, när de gav sig på att göra en tvättäkta gråtlåt. Men ur Phil Spectors superkomersiella popfabrik kom det, på singel efter singel efter singel, fullständigt briljant popmusik som förändrade liv. I vilket syfte musiken är skapad är i de allra flesta fall fullkomligt ointressant, är det lysande så är det. På den aktuella låten, I wish I never saw the sunshine, tar han också i så att han är på gränsen till att spricka. The Wall of Sound kan vara överväldigande ibland, när Spector tar i med de riktigt stora penslarna och gör pålägg efter pålägg i all oändlighet. Och här är det överväldigande, med ett trumspel som verkar befinna sig i ett ständigt crescendo och stråkar som får stuprännorna utanför fönstret att fullständigt svämma över.    Ronnie sjunger om att hon inte skulle ha något emot regnet, bara hon slapp den där förbannade solen som skiner och skiner när världen har fallit i bitar, som ett hån. Och när hon sjunger om han som "took the blue out of my sky" så är det lika jävla äkta som om vilken Howlin' wolf eller Patti Smith som helst hade sjungit det, oavsett hur mycket Ronnie trodde på de raderna eller inte. Jag lyssnar bara, och aldrig har ett Oh Baby låtit så förödande vackert som i detta allt annat än lättviktiga mästerverk. All of my dreams I dreamed with you, now they will die and never come true, and so I'm crying. Crying. Och kom fan inte och säg att Cheironstudion och E-Type och Britney Spears och allt vad de kan tänkas heta är samma sak. Dom har aldrig sagt någonting om mitt liv. Där ligger hela skillnaden. Erik Svensson december 2001