Placering: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10]
 |
För det är ju så, precis så, det är i det ständiga spelet om prestige som förlorad kärlek alltid är. Säg inte till henne att jag fortfarande inte kan leva utan henne, jag måste låtsas som att jag inte bryr mig. Man vill inte vara den som är desperat och inte kan släppa greppet, man vill så gärna vara den som inte förlorade. Men samtidigt: "If you get close to her, kiss her once for me" och "whatever makes her happy, I won't stand in the way" Det är inte så lätt det här. |
Jag har spelat "skilsmässoskivan" från 1975 ett oräkneligt antal gånger vid det här laget, och jag blir fortfarande uppsliten och medryckt och störtad av all dessa känslor som springer åt alla håll samtidigt. Men när det så är dags för spår åtta, efter det långa eposet om Lily Rosemary and the Jack of Hearts, att ta plats i luften faller den plötsligt på plats och landar. När han äntligen sänker rösten och nivån och för första gången blir verkligt privat, och på samma sätt väldigt universell. Efter en stunds gitarrplockande och orgelspelande berättar han återigen hur det ligger till i världen, hur det känns och hur det är. Efter att han spytt hatisk galla över sin älskade Sara i 7:54 i den pardonlösa Idiot wind, efter att han har fått hålla sitt försvarstal Tangled up in blue och så vidare finns det inte så mycket kvar än just den ovan nämnda meningen Don't tell her it isn't so. Den efterhängsna olidliga kärleken som aldrig försvinner, som håller kvar sitt grepp och inte lämnar någon ro, men aldrig någonsin kommer att återuppstå. "tell her she can look me up, if she's got the time" Nej men det är lugnt jag klarar mig, du kan ju säga till henne att titta förbi nån gång, om hon har tid.
Tjenare.
Erik Svensson
december 2001