M.HEDEROS & M.HELLBERG Together in the darkness (Silence) Betyg: 8/10 Jag skulle kunna bestämma mig efter fyra minuter, men jag borde, för simpelhetens skull, ha bestämt mig redan för en månad sen om det här är bra eller inte, men det gör jag inte utan lyssnar istället på skivan. Några gånger. I helt fel miljö. På helt fel plats. Vid helt fel tidpunkt. Och med helt fel referenser för sånna vill jag inte ha och jag skiter i vad dom har gjort förut för det har ingen betydelse.    När du blir förälskad kan du inte göra nåt åt det. Och då spelar det ingen roll vad du har gjort förut, eller vad den personen har gjort förut, och då struntar du i om du varit förälskad i tie likadana innan som gick åt skogen, för är du förälskad så är du. Och det kan ingen ta ifrån dig.    Och på samma sätt skiter jag i om till exempel rytmen på nån annan skiva är gjord av en onaturligt omänsklig trummaskin som är programmerad i en dator, om jag ändå tycker om den. Tycker jag om det så tycker jag om det och då är det skit samma om Hederos & Hellberg gjorde en alldeles lysande samling coverlåtar förra gången. Och gör "samma sak" igen. Med "samma" sound. Och "samma" sorts låtar. Med en precis likadan teori och praktik som förra gången för hur man ska göra andras låtar till sina egna. (Även om de gjort fem egna den här gången.) Men för om det här är lika bra, eller rent av bättre, och det här skulle gjorts innan förra plattan så skulle det ha varit annorlunda men det skiter jag i och behandlar den som en skiva med elva låtar. För det är det det är. Men problemet kvarstår. Det är fel nånstans. Klockan är fel och himlen är fel och grannarna är på fel ställe. Och framför allt så är jag själv på fel ställe. Men det kommer jag inte på då. Det dröjer kanske tio femton genomlyssningar. Sen sätter jag mig nyvaken på en cykel som saknar kladda-ner-byxorna-med-olja-skydd och det är gryning och det är inga folk och det är lite så där fuktigt i luften som det är i september och jag susar genom staden och snart sitter jag på en buss. Och där. Börjar jag lyssna ännu en gång på skivan, för kanske femtioelfte gången på ett dygn. Och bussen börjar rulla och plötsligt skär sig himlen och regnet börja vräka ner. Och det blir nästan alldeles tyst. Och det är då det blir rätt. Det är då det är rätt tid. Rätt plats. Och referenserna är medresenärerna, låtsas jag.    Vid en gryning. Vid en skymning. På natten när vi smyger längs gatorna och bara mössen är vakna. Vandrandes längs de eviga landsvägarna efter festen som aldrig tog slut eller ståendes vid en tjärn någonstans i den tomma urskogen. Med tystnad. Och känsla. I en bil mitt i natten i Mora. Eller på en buss en tidig morgon i Linköpings utkant. Det är då det känns. Det är då inledande "Together in the darkness" blir rätt. Det är då Tim Hardins "Hang on to a dream" blir ofattbar. Som en förälskelse. Och då skiter jag i allt annat. För då. Är förstås den här skivan minst lika glimrande vacker... Fredrik Öjes september 2001