Himlen runt hörnet Låt med Lisa Nilsson 1992, text och musik av Mauro Scocco Lisa Nilsson Jag minns att det var sommar. Jag minns att det var sommar när jag fick dom där stråkpartierna i huvet, när vi åkte volvo på grusvägarna så att dammet virvlade upp genom luftkonditioneringen. Det var fina tider. Vi åkte och badade för att det var för varmt, men man fick ju stå ut med dammet och Lisa Nilsson i 7 mil innan man kunde parkera på den överbelamrade strandparkeringen, och så fortsatte det hela sommaren. Det är egentligen det enda jag minns därifrån. Och att det skulle kännas fantastiskt elva år senare räknade jag verkligen inte med. För trots att det var i princip hur varmt som helst den sommaren, föddes helt oväntat, just där och då, den största soullåt som gjorts på svenska. Men det är ju också så, det här är det bästa Lisa Nilsson gjort. Och den dan Mauro Scocco gör en egen platta med så här starka låtar ska jag personligen slå upp ett jävla tält i hans trädgård. Och bosätta mig där. Så många gånger jag har skrålat till den här låten, så många gånger jag har älskat och förundrats över den här låten, så många gånger jag har hatat den. Som kommit och gått i min drömmar, funnits i alla jävulens allsångshäften och plågat oss allihop till att hata Svensktoppen en gång för alla, kanske, kanske, just bara därför. Och jag sätter också mitt huvud på att Lisa själv tycker att det här överträffar allt annat hon sjungit. Jag själv kan inget annat än att kasta mig in i den där jävla volvon igen. Och varför jag gör det just nu har inget annat än att göra med att jag precis just nu helt enkelt måste ha en injektion av just en sån sommar som den -92. Jamen tänk dig den svenska sommaren i 45 graders feber, så varmt att det ser ut som om man gråter, grusvägar med doft av björkskog och äng, där till och med John Holm sjunger med i första versen. Och det är ju så, alltid nån som blir över, säg mig varför blir det alltid så... Fredrik Öjes februari 2003