LIVE: ISOLATION YEARS Herrgår'n, Linköping 5/10 -01 Betyg: 7/10 Nånstans i mitten hamnar jag i öknen och åtminstone jag ser en typiskt oändligt lång torrtörstig och sandig slätt med en och annan präriekaktus. Och jag sitter på en trött häst som kloppeli-kloppar vidare mot horisonten och den väldiga solnedgången. Det är som i Lucky Luke. Och i det här skedet så struntar jag i vad texten handlar om för det känns i alla fall inte just nu så speciellt relevant. Och jag vill absolut inte komma från den här bilden, som berikar mig med storslagna minnen som jag egentligen inte har, men som bröderna Dalton och dom andra på nåt sätt har lurat min hjärna med. Och det är helt enkelt lasso, cowboy och det där finurliga leendet som han som drar snabbare än sin egen skugga alltid verkar sitta på. Det är trots allt skönt i öknen. Och det gör Isolation Years med låten "Inland Traveller". Något av en milstolpe i kvällens framträdande. Men bäst är "New start". En låt som blir starkare och starkare och kanske beror det på att orgeln här får sitt första stora utrymme bland gitarrerna, oftast en akustisk och en elektrisk, som annars dominerar låtarna. Jag tror att "New start" är låt nummer tre ikväll och då jävlar, under den är Isolation Years från och till universums coolaste band. Där inga instrument har övertaget men där alla, de nämda plus trummorna och basen, får visa sina egna egenskaper för låten. Och där sången är bättre och skönare än på andra platser. Sen får vi höra en version av Syd Barretts "No man's land" och lite andra mer eller mindre överraskande hemkompositioner och då slungas vi mellan hit och dit, mellan städer och vägar och mellan berg och sjöar och det blir aldrig platt och holländskt, men kanske emellanåt lite oengagerat och småtrist. Kanske beror det på kvällen. Kanske beror det på att nån granne lyckades fylla min korridor med nån skum doft av rökfylld makaronikastrull imorse, eller att min cd-spelare stendog av okänd anledning i förrgår. Kanske beror det på att jag längtar tillbaka till "New start". Men jag låter det inte bero så mycket. För har man kommit till Linköping för att spela av sig sina liv lite sådär en torsdagkväll, då är ju det ganska häftigt i sig. Speciellt om man aldrig har varit här förut. Vilket en viss frontfigur påpekar. Och när vi har klappat in dom till extranumret, raj-raj, som det så snyggt står på set-listen att sista låten heter, säger samme man lite skämtsamt: "det trodde jag inte om Linköping...". Men så var det ju det där med öknen. Så vitt jag vet finns det inga öknar i Sverige. Och det bekymrar mig. Men det är klart. Kommer man från Umeå så verkar ju det mesta lösa sig. Fredrik Öjes oktober 2001