Inland traveller (Stickman/MNW)
Betyg: 8/10
|
Det ligger en stort täcke av mystik över Isolation years. Och synnerligen över "Inland Traveller". För i landet Otillgänglig sitter en gråhårsman på en stubbe och mumlar besvärjelser för sig själv. Han är förvisso skröplig och senil, åderförkalkad och en smula imbecill. Men ändå besitter han den trolska makten. Så det finns ingen anledning till tvivel eller oro. Han bor där i sitt kyffe med genomskinliga speglar och övar och övar |
"and goblins and pines passes by, the sound is so loud it's devine, it stops i switch the key, but it won't be we're stuck here, let's wait for the light"
Han är lite törnbeströdd och knagglig. Berättar sagor som ingen vet, svär signerier som ingen förstår, och skildrar sejder och galder ingen har hört. Djupare in i skogen än vi anar. Besatt av sin fixa idé att sprida sina obsessioner och oklara förbannelser över hela det förtrollade väldet. Och runt honom smyger barder och skalder som väser och tisslar och lämnar efter sig orlovssedlar och ur marken stiger de underjordiska med griller och osynliga hjärnspöken.
Han tasslar och knystar själv om de tolv hemlighetsfulla gudasagorna. Det är skumt, grumligt och töcken men så är han ju också halt och blind och döv och stum och känner ingenting och kanske är han lite oväntat undermålig. Och han ser alla skogsnymfer som tjuvaktigt lystrar, hör alla väsen som hörsammat beaktar och känner alla alfer som snillrikt tränger sig nära för att få följa och uppfånga de sägner och legender som han lyser med i mörkret.
Han strövar och stryker själv omkring när det passar, och se, om hösten vimsar han långt bort. Han ägnar sig åt svärmiskt grubbleri och gåtfullt dunkel.
"thanks for spilling out that juice, over me dear, i've got bloodstains on my shoes"
Naturväsen, fabler, dikt och fantasi. Kanske är det lögn. För trots alla ljusalfer och lyktgubbar, sagesmän och förtäljare som svävar omkring i dimman som ligger tungt över skogen, känns det lite klärobskyrt. Är det kanske en välsignelse han kastar över oss? Vid älven sitter ett sorgset skogsrå och bakom dom mossiga smyger vittrorna, huldrorna och dryaderna.
Han besitter tolv svåra irrbloss, tolv sköna gyckelbilder och tolv tjocka irrsken. I skogen bortom ingenstans. Dit vi behöver komma ibland. Avspärrat. Ensamställt. Ensligt. Otillgängligt. Övergivet.
Den gamle mannen är Isolation Years. Och det usla rucklet i den djupa skogen är Umeå. Och där drar de sig tillbaka till landet Otillgänglig, till ensamheten för att leva i sitt elfenbenstorn utan tillgång till vare sig alver, fauner eller sorgsna satyrer.
Fredrik Öjes
oktober 2001