MICHAEL JACKSON Invincible (Epic/Sony) Betyg: 5/10 Nittonhundraåttiotalet var ett helfestligt årtionde. Såklart var det ju hockeyfrillor, neon och axelvaddar och jeansjacka och väst. Visst var det tubsockor, puff, pluffig dun, snowjoggers och Musse Pigg på alla kläder. Men hur vi såg ut är lite strunt samma.    Mer var det väldigt mycket disco, lakritspuck och en oerhörd passion för att samla en massa hysteriskt färgglad plast i konstiga former. Tutti frutti, freestyle, luktsudd och bmx. Plysch, bergsprängare och Ebba och Didrik där allt finns väldigt fint bevarat till eftervärlden, så att vi vet hur vi inte ska göra igen.    För hur det nu var så var det ju ganska, ehh, obegripligt. Och så blir det nostalgi och så tillbaka.    För Boktipset var ju na, na, na helt underbart och I fablernas värld och Lördagsgodis och Toffelhjältarna och Commodore 64. Och i Kalle Anka fanns gnuggisarna och på baksidan dumleklubben. Förresten tror jag alltid att det var Pernilla Wahlgren som stod där.    Och hon sjöng väl en hel del också har jag för mig. Och det var Madonna, Noice och Uggla. Anki Bagger, Tone Norum och Samantha Fox. A-ha, Carola och Europe. Om jag inte minns fel.    Men det var bara han som framställdes som the man. Kungen av pop. M. Jackson. Thriller åttitvå. Bad åttisju. Och "Black or white". Och så moon walken förstås.    Sålde mest av alla och omtalades mest för en massa som inte hade med musik att göra. Han var annorlunda. Han var speciell. Nästan så att han ägde detta festliga årtionde. Michael Jackson har för mig aldrig varit livsviktig. Men det går inte att komma ifrån att han faktiskt gjorde sig förtjänt av framgångarna på åttiotalet. På nittiotalet var Michael Jackson åttiotal och ville nog själv tillbaka till succén med Thriller. Så han höll sig ganska tyst. Och nu har det blivit 2001 var det nån som sa. Frågan är om nån har sagt det till Michael. Invincible känns lite grann nittonhundraåttiotvå. Och frågan är om det var meningen. Men troligen var det väl det. Och när jag börjar lyssnar tror jag faktiskt att det funkar rätt bra. "Unbreakable" och "Heartbreaker" får 1982 att bli 2001. Eller tvärtom eller hur det nu blir. Titellåten är medelmåttig r'n'b. Och då har jag spelat tre låtar och jag är positivt överraskad. Efter det kommer ett par låtar jag redan har glömt. Och sen gör Michael Jackson riktigt svängig soul med "You rock my world". Och då funderar jag ett slag om det här inte kan vara en stor skiva. En ny Bad eller så. Men sen blir den bara lång. Och det är när han såsar ner sig med långsamma ballader som "Break of dawn", "You are my life" och "Don't walk away" som det här spricker riktigt ordentligt. Och då återstår bara att längta tillbaka till Herreys, Style och Troll. Då återstår bara permanentat hår, glitterlugg, pannband och en dans med självlysande örhängen i ljusblå polyvinylclorid. Och då är det ju, som ni förstår, helt hopplöst kört. Fredrik Öjes oktober 2001