LIVET PÅ EN SEKUND Om någon skulle fråga mig just nu vilken skiva jag tycker är bäst i världen så skulle jag svara Highway 61 Revisited. Och om någon precis nu skulle fråga vilken låt jag tycker är bäst skulle jag påstå att det var "(White man) In Hammersmith Palais" med the Clash. Men det skulle vara osäkra svar. Det ändras ju förstås hela tiden, och egentligen är det förstås såväl löjligt som helt meningslöst att hålla på och tvinga in sig på enstaka favoriter. Klockan två igår natt var "Hard to Explain" med Strokes utan tvekan världens bästa låt, men bara fem timmar tidigare var jag övertygad om att "Whistle of a distant train" med Ed Harcourt var detsamma, trots att jag samma eftermiddag tänkt att "There is a light that never goes out" med Smiths var populärmusikhistoriens osvikliga höjdpunkt. Och så vidare. Dock skulle jag utan minsta tvekan eller reservationer kunna utse världens samlade skivproduktions största ögonblick. Min favoritsekund på skiva ever. Jag har aldrig fått den frågan, vilket förstås är synd, men det är förstås två minuter och tjugo sekunder in i Marvin Gayes "Let's get it on". Sekunden som förklarar allt. Allting i hela världen. Hela låten är uppbyggd runt denna enda sekund. Det börjar ju lugnt och lite smeksamt när Marvin sjunger om att han have been really trying to hold back this feeling och att man borde get it on. Men det stegras, han tar i lite mer för giving your self to me can never be wrong, han vill ha henne ännu lite mer, han blir ännu lite mer desperat, längtar ännu lite mer för varje stavelse och två minuter in i låten har han byggt upp ett begär efter den här tjejen som uppfyller hela rummet, som gör att alla måste förstå, att alla som lyssnar måste tänka på how sweet and wonderful life can be. Och från två och tio verkar han falla på knä i studion, flämtande sitt come on come on come on come on baaaaby. . . och allting dras till sin spets, fönstren skallrar i rutorna och fåglarna tystnar utanför fönstret, världen är så fylld av trånad och förväntan att hon är det enda som överhuvudtaget betyder något. Man väntar på finalen, kulmen på allt detta som han hunnit bygga upp, all denna upphetsning som måste ta vägen någonstans, och när han mellan två och sjutton och två och arton väser och pyser och sjunger aaaaahhhhhh på ett sätt som ingen annan kan göra, då håller jag på att koka över. Men så låter han, under sekunden två och nitton, musikerna plötsligt tystna, han vänder och gör en kullerbytta och när han så - istället för att yla fram sin refräng - tyst och försiktigt, liksom mellan tänderna, varsamt, vädjande lägger fram förslaget; Lets's get it on, då rämnar världen. Luften går ur kroppen, gravitationen upphör; LET'S GET IT ON. Så som den sekunden låter, så låter kärleken. Det är ljudet av universum som stannar, av naturen som får nya färger, av sophögar som plötsligt blir olidligt vackra, av solen som tittar fram. Det är ljudet av allting som börjar på nytt, av allting som känns självklart i tillvaron, av den här vägen som det ska bli så jävla kul att gå, av framtiden som numer kan bli precis vad som helst. Känslan som bara uppkommer när man vissa dagar är hämningslöst förälskad i den mest underbara människan i världen. Eller när man lyssnar på "Let's get it on". Det stormar inte, han skriker ju aldrig, det blir antiklimax, låten måste börja på nytt. Det stormar inte för allting har redan hunnit falla på plats. Det behövs inget som rör om eller blåser ut, ekvationen gick ut genom bakdörren, lösningen fanns där bara. Och det är därför det är världens bästa sekund. Man kan väl inte kämpa sig fram till kärleken, som om den vore något slags final, den finns där bara. Plötsligt en dag. Det kan ju vara lite svårt att förklara hur man känner. Orden räcker inte till och allt det där. Men jag vet hur jag känner, jag känner som två och tjugo in i Let’s get it on. I en sekund, varje gång. Jag behöver egentligen inte läsa böcker, jag behöver egentligen inte gå i skolan, jag lär mig allt som jag egentligen behöver kunna, allt som faktiskt är viktigt under denna sekund. Om världen lyssnat på den sekunden, om människorna kunde förstå att den är den enda lärdom man behöver, då hade inte George W Bush varit världens mäktigaste man och då hade inte en människa haft lika stora egendomar som halva jordens befolkning. Självklart inte, vi hade ju förstått då, förstått att vi förstår. Att vi bara måste slappna av och get it on. Erik Svensson september 2001