SHIT JAG ÄR MEDELKLASS, FÖRLÅT. Idag har jag lyssnat på the Wailers. Jättemycket på Bob Marley & The Wailers skivor på Island records. Hela vägen från Burnin till Confrontation. I ett svep medan jag städade och läste på till ett prov om det Amerikanska Inbördeskriget. Jag känner så starkt för slavarna i artonhundratalets Amerika. So won't you help to sing these songs of freedom? Jovisst. Högst av alla. 'Cause all I ever had, is songs of freedom, songs of freedom Precis ja. Them belly full but we hungry Jajaja. Four hundred years and it's the same Åhh jag känner så starkt för de fattiga på Jamaica yo, and all I ever had is songs of freedom. Men fan det är ju inte så. Jag har alla möjliga grejer. Om jag hade levt i South Carolina på artonhundratalet kanske jag hade haft ett gäng slavar själv. Jag är en medelklassungjävel. Den förstående välutbildade medelklassen. Jag förstår ju åtminstone vad de menar? Fan heller. Me belly full but them hungry. Helvete. Man vill ju inte vara som alla andra! Man vill ju leta upp sin musik själv! NRJ säger väl inte mig någonting, I'm so fuckin alternative! Ey, jag identifierar mig så starkt med arbetarungdomen i Margret Thatcher-regimens Storbritannien. Vad skulle de göra liksom? Inget jobb, ingen framtid, bäst att sniffa lite lim. Eller starta band. De kunde ju starta band, några av de bästa banden i världen. Åh vilken tristess de måste lida av! Tänk va, tänk hur det måste vara. 'cause it won't get you anywhere/fooling with your guns/the Brittish army is waiting out there/and it weights fifteen hundred tons/white youth black youth/better find another solution/why not phone up, Robin Hood/and ask him for some whealth distribution. Tänk att skriva såna textrader, de vet vad de pratar om. Liksom. De har varit med, liksom. Själv har jag whealth så jag klarar mig. Men jag kan tänka mig hur Joe Strummer tänkte, jag kan låtsas att jag fattar hur det känns. Tror jag. Förresten så vet jag allt om hur det fungerar i New York. Såklart. New York intresserar mig. Jag vet att det är jävligt kallt på vintern ibland, jag vet att New York inte känner till någon nåd. Man har ju lyssnat en hel del på Velvet Underground. Man har ju alla plattor yo. Man har ju lyssnat på Patti Smith och Talking Heads och New York Dolls och Television. Man tycker ju att Johnny Thunders är så jävla tuff. Man vet ju hur det är: heroin it's my wife and it's my life Jag har aldrig ens sett heroin, jag har inte ens varit i New York. Men nog fan vet jag hur det är. Denna medelklass, vad kommer ur den? folkpartiet? Men ingen röstar på dem. "Äntligen hemma" med Martin Timell i tv4? Det måste väl vara väldigt svensk medelklass. Men vem tittar på det? Lokets Favoriter? Boxar med tre skivor, finns på bensinmackar. Dagens Nyheters ledarsida? Jag hatar den jävla skiten. I såna fall lyssnar jag hellre på mina nya hiphopskivor. Fight the power, fight the power Eller letar fram lite Ebba Grön, gamla fina svenska låtar. För jag jag hatar hela borgerligheten, och jag jag hatar hela kungahuset. Förlåt mig, det är inte mitt fel att jag inte bor i ett betonghus. And the riot squad they're restless/they need somewhere to go As lady and I look out tonight/from Desolation Row Jaha? Jo men så är det! Dylan sammanfattar allting med ett par rader. Lustigt förresten att Bob Dylan lurade i alla att han var luffare när han först kom till New York, att det var så jävla pinsamt att säga att han kom från ett medelklasshem.   Nej, inte ett dugg jävla lustigt. Jag har fullkomlig förståelse för det. Också. Erik Svensson september 2001