Cuttin' heads (Columbia/Sony)
Betyg: 7/10
|
Amerikanska landsbygden. Det är ju sådär lite svårt om ni förstår för jag har aldrig varit där och hur ska jag då kunna bedöma om det ser ut så? Som det låter. Och i första låten blir det lite förvirrat när Chuck D från Public Enemy kommer in och börjar spela tennis. "I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: we hold these truths to be self-evident: that all men are created equal." |
Jag är inte riktigt säker, men det var nog inte Mellencamp som sa det. Han säger nog, istället, "racism lives in the U.S. today, better get hip to what Martin Luther King had to say".
Och då har Chuck D slutat med sina servar.
På väg i en amerikanare och en himlans massa öken. Genom vägskyltarna kan man se solen för dom har förstås kulhål och man blir lite skraj. Under nästa sten duckar väl en cowboy eller nån annan bandit och i nästa håla sitter marodörerna, plundrarna och dom insnöade stråtrövarna och spelar fuskpoker. Men dom som fuskar mest är lönnmördarna och de laglösa desperados som plottrar och kvackar bara för att dölja sina kufiska blodsdåd. Och barägaren vet uppenbart allt men ger så många som flyger och far som man säger eller vågar hursomhelst inget göra utan lägger all vikt och vaken tid på att rengöra disken med sin sura disktrasa.
Tills nån som Mellencamp kommer och ställer honom mot väggen och beskyller honom för hela syltan och no, no, Joe, please let me live och pang.
Och därifrån galopperar vi iväg med sporrarna och på vägen får vi lite klassisk rockkaka med folkvisa och countryströssel och lite soul-, & gospelkörglasyr ovanpå. Lite, lite Springsteen och Dylan. Lite rotrock. Och ibland lite för lätt. Ibland lite för svårt. Och ibland en väldigt underbar resa till Indiana, Kentucky och Tennessee.
The lonesome jubilee från nittonhundraåttisju kallas ibland klassiker och det här är nog det bästa Mellencamp gjort sen dess. Det låter som att det skulle kunna vara så i alla fall.
Men egentligen är det ju inte sådär kulhål och bardiskar för egentligen är det mer county och lakes, steels och fioler, farmlands, hills och lövträd. Faktiskt. Och långa slingrande vägar, the crossroads of America och ett myller av stolta amerikanare. Men bovarna, skurkarna och dom skoningslösa missdådarna är säkert där ändå.
Och snart blir det solnedgång och solen går ner som den bara kan göra däromkring Nashville. Inbillar jag mig. Men jag vet inte. Jag har aldrig varit där.
Även om nån just nu försöker få mig till det.
Fredrik Öjes
oktober 2001