LIVE: OSSLER Herrgår'ns trädgård, Linköping 8/9 -01 Betyg: 8/10 Jag känner mig tom. Men ändå fylld av någonting. Fylld av tomhet kanske?   Det har regnat hela dagen och höst är det verkligen. Det finns ett tak där det inte regnar och jag sätter mig på en sån där vit stol, som står lutad mot ett glassparasollbord. Det är kallt. Ruggigt. Eftermiddag. Och kanske femtio i publiken eller sjuttio. Eller hundra. Och jag känner mig lite så där undermålig. Och trött. Som alla andra kan jag tänka mig. Men förväntansfull. Snart står han där med en snygg gitarr. Ossler. Pelle Ossler. Annars gitarrist i Wilmer X sedan elva år. Runt sig har han en basist, trummis, och så en cello och en blå fiol. Han är glad. Och vill verkligen spela för oss. Han skrattar, och skämtar. Och så drar dom igång med "Istanbul". Och det blir tyst. Förutom ett band och en man som spelar. Och det är nåt alldeles fantastiskt. Så innerligt, personligt, skört, nära, knivskarpt och jag blir helt tagen. Helt tagen där jag sitter på en vit plaststol en meter från ett strilande regn tio över tre. Mellan melankoliskt viskande meningar som måste ha sårat en människa, hand i hand med en klagande fiol och sprängfylld svensk rock. I en låt. I En låt. Jag tror att han sa att hans son heter Måns och att "Monsterman" var skriven för, eller i alla fall om honom. Och trots att den bara nästan når upp till samma höjder som öppningslåten så får "Monsterman" nästan regnet att sluta och solen att skina. Det regnar givetvis fortfarande. Men så här fortsätter det. Den ena bra låten efter den andra, många med fantastiskt driv och medryckande melodier. Men det är när dom tonar ner det en aning, nästan sänker volymen, det är när cellon och fiolen får som störst utrymme och Ossler helt desperat viskar till oss, som det blir som störst. Vilket i och för sig nästan händer i varenda låt. Och det är då jag ryser och får gåshud och vill ha mer. Och när han sjunger "Något desperat" kan det inte bli bättre. "Det är en klyscha, jag vet. Men det är faktiskt riktigt roligt att få spela här." Efteråt går jag och tackar honom. Han sitter lite hopsjunken under bakluckan på en bil som står parkerad bakom scen och han ser ut att fundera på nånting. Jag sträcker fram handen och tackar och han skiner upp och svarar, "säger du det? Det var roligt att höra". Som om han var fundersam på om vi verkligen tyckte att det var bra, trots att vi applåderat in honom till ett extranummer. Vi pratar lite och så avslutar han. "Det var roligt. Tack". Jadu Ossler. Nio låtar en regnig eftermiddag i Linköping. Det var väldigt roligt. Väldigt, väldigt roligt. Tack själv. Fylld av tomhet? Nä. Fylld. Det räcker. Fredrik Öjes september 2001