OZZY OSBOURNE Down to earth (Epic/Sony) Betyg: 6/10 Jag antar att det man brukar kalla "att åldras med värdighet" först och främst handlar om att en artist inser att han/hon håller på att göra just detta. Och Ozzy Osbourne vet i allra högsta grad vem han är och hur många år han lagt bakom sig.    "The way the world proceeds me/ is not the way I am/the one half thinks I'm crazy/the other thinks I'm dead" sjunger han i avslutningsspåret "Can you hear them". Och dessa rader sammanfattar mycket väl det som Ozzy verkar vilja säga oss. Det första han överhuvudtaget sjunger på skivan är "I'm not the kind of person/you think I am/I'm not the antichrist/or the Iron Man". Det verkar vara väldig viktigt för honom att förklara att han egentligen är en ganska snäll kille, som om han nästan ber om ursäkt för den bild som fortfarande hänger över hans huvud sedan Black Sabbath skrämde livet ur varje förälder för trettio år sedan. Och det kanske är förståeligt, det måste kännas konstigt för honom att i vissa läger än idag ses som provokatör. En tillbakablick från en man som fortfarande anser sig vara lika missförstådd som när han en gång började. Men även om han inte tror det själv tror jag nog att vi vet vad han menar egentligen. Och jag har stor respekt för Ozzy Osbourne. För vad han har gjort. Black Sabbath är fortfarande det enda band som man skulle kunna klassificera som "metal" jag klarar av att lyssna på. Black Sabbath var alltid klena mitt i allt det hotfulla. De föll aldrig i fällan, som hårdrocksband ju brukar göra, att i sin vilja att vara "hårda" (vad det nu innebär) samtidigt bli fruktansvärt endimensionella och meningslösa eftersom de bara är just det, hårda. Ozzy var med sin fantastiska röst alltid lika sårbar som han var farlig, och det uppstod en väldig spänning runt detta. En spänning som i ganska stor utsträckning, trots den välputsade produktionen och de slitna klichéerna, fortfarande finns kvar. Och dessutom förstår han att ett fånsnabbt gitarrsolo eller ett grymt riff aldrig gör en dålig låt till en bra, det andra av hårdrockens stora gissel. Jag har mycket svårt att tänka mig att han inte skulle ha starka känslor för det här albumet, att det skulle vara gjort på slentrian, även om han har skrivit alla spår tillsammans med någon annan. Flera spår, främst det första "Gets me through", tredje spåret "Dreamer" och spår åtta "Running out of time" kommer antagligen att göra alla gamla Ozzyrävar mer än nöjda efter den sex år långa väntan som gått sedan sist. Det känns på något sätt väldigt skönt att Ozzy Osbourne fortfarande har skärpan kvar. Erik Svensson oktober 2001