...BUT SERIOUSLY: PHIL COLLINS Det har alltid känts lite jobbigt. Man kan bara inte erkänna att man gillar Phil Collins. Det går bara inte. Jag minns det så väl, just därför, när jag 1996 köpte "...But Seriously" i en affär i Edingburgh för att av rent nostalgiska skäl kunna drömma tillbaka till den underbara sommaren, kanske var det nittonhundranitti. Ute i ett rött hus med vita knutar, långt bort i en evighet från allt vad stad och folk heter, rentav långt från allt vettigt, där tv-apparater brinner upp och där det är mer otroligt att telefonen funkar än att den inte gör det, låg jag denna sommar och besinningslöst läste Bröderna Lejonhjärta, oavsett vad klockan var, minns jag. Och i bandspelaren låg ett kassettband. Ett kassettband som kopierat en lp-skiva som var väldigt långt därifrån, en skiva som gett sitt avtryck med rassel, knaster och avhoppade lp-nålar. En skiva som bara var nåt år gammal. Men som kändes avlägsen och fullständigt otillgänglig. Bara som ett enda odödligt kassettband. Som från landet Nangijala, lustigt nog. Där låg jag och läste, om världen där sagor händer, där man får vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också. Lägereldarnas och sagornas tid. Och hela tiden snurrade bandspelaren. Hela tiden snurrade Phil Collins. Ungefär hur många gånger som helst. Bara ett enda band. Ja, det fanns väl inte så mycket annat där ute i bushen, den där sommaren. Men det gjorde ingenting. Absolut ingenting. Men så är det ju sådär. Man ska inte tycka om Phil Collins musik. Och det visste jag mycket väl när jag så köpte cd-skivan nittisex. Vad skulle jag göra då? Bandet var borta sen länge. Men hur som helst. Det gällde bara att inte säga det till någon. Inte en enda jävel skulle få veta att jag köpt en skiva från 1989. Och inte en enda jävel skulle få veta att det var just Phil Collins.    Planen höll ungefär i en halv dag. Jag bodde hos en familj i hålan Kingskettle, för övrigt också långt ute i bushen, och eftersom jag inte hade nån cd-spelare med mig skulle jag bara smygspela lite på familjens spelare. Ingen skulle märka nåt. Ingen skulle höra nåt. Allt var perfekt. Bara en liten stund skulle jag lyssna. Bara en halv låt eller så. Jag smög på tå. Höll liksom skivan under tröjan.   Och det var så nära att lyckas. Men in i rummet kom Alex. Och vid det laget hade jag skivan i högsta hugg, precis på väg att lägga den i spelaren. Och då var det kört. Det var då frågan kom. Frågan som jag bara inte skulle få. Frågan som jag bara inte kunde få.    "Vad har du köpt för skiva?" Och nu rasade hela världen. Med ett skratt som kunde förlöjliga vad och vem som helst frågade han igen. Har du köpt PHIL COLLINS, av alla världens artister, har du valt PHIL COLLINS???    Och under de här sekunderna, medan skrattsalvorna östes över mig, visste jag först inte hur jag skulle komma ur det hela. Men. Det fanns bara en sak. Jag ljög. Sa att det var en present. Den enda vettiga lösningen. Överhuvudtaget det enda jag faktiskt kunde göra. För jag kunde ju bara inte erkänna. Det har alltid känts lite jobbigt. Phil Collins. Denna ärkenöt.    Denna präktiga, sega åttiotals..nymfoman, denna mysiga hitpojke. Detta stereotypa radioäckel. Hallå liksom? Sångaren i Genesis efter Peter Gabriel. Det säger väl allt? Men jag kan inte ljuga längre. Till och med en vintrig novemberdag år tvåtusenett kan jag längta till "Colours", "I wish it would rain down", till "Another day in paradise". Kanske de allra äckligast mysballaderna, men ändå så djupt insatta i min själ... "All of my life", "Do you remember", "Father to son" och "Find a way to my heart".    Kanske är det på grund av allt det magiska som hände runt Körsbärsdalen, Karmanjaka och Nangijala den där sommaren för tio år sen. Jag vet inte. Men det känns i alla fall oerhört fantastiskt... Fredrik Öjes november 2001