KRÖNIKA: Pink Floyd Pink Floyd hit och Pink Floyd dit. Om det är nånting man inte ska skriva om en eftermiddag den 9 november 2001 så är det Pink Floyd. Först: Jag vill inte göra revolt mot den coola rocken. Jag vill inte göra revolt mot punken. Jag vill inte göra revolt. För det här är inget som jag har kommit på nu. Jag var visst inte född när Pink Floyd blåste upp grisen och hängde den brevid en skorsten i London. Jag var heller inte född när Velvet Underground älskade att spela "Sister Ray" i över sjutton minuter. Ändå så kunde jag lyssna på "Pigs on the wing" när jag var tie och "Lady Godiva's operation" när jag var tjugo. Apropå. Och så: Om man är född på 40-talet så avgudar man Elvis. Om man är född på 50-talet så älskar man Beatles. Om man är född på 60-talet så hatar man Pink Floyd. Det senare gör man förresten även om man är född i början på 70-talet. Så det spelar liksom ingen roll. Då är Pink Floyd tomt och innehållslöst. Då är Pink Floyd uppblåsta elitmusiker som sprider pest och kolera på stadion. Då är Pink Floyd så jobbiga att det inte spelar någon roll vilka ackord dom spelade i "Intersteller overdrive". Pink Floyd är så lite punk och rock'n'roll man kan komma. Dom är så lite jävlaranamma och vilja att förändra världen att det inte ens syns i en jävla lupp. Och då har dom naturligtvis automatiskt blivit förbjuden musik som är så hemsk så hemsk. Ohyggligt. Något som vi ska hålla ungarna borta ifrån. Bara en sak. Har vi sett det förut? Konservatism var det nån som sa. I det här sammanhanget inte med betydelsen att hålla sig till det gamla. I det här sammanhanget med betydelsen att konservatism är att hålla sig till normen. Det gäller att tycka vad andra tycker. Visst, folket får gärna gömma sig i källaren och spela "Another brick in the wall" hur mycket dom vill. Det skiter vi i. För normen i det här sammanhanget är, eller har blivit, punken. Fanihelvete-attityden och bränn-allt-jävla-skit-för-här-kommer-vi. Det i sig har förstås alltid varit en jävla revolt mot normen, hur som helst; (och visst älskar jag det också). Men hur mycket punk är det att hata Pink Floyd? Pink Floyd ska hatas för att dom spelade enligt den högtravande regelboken. Dom spelade rent och snyggt men svulstigt och jävligt pösande och pråligt enormt. Mycket solon. Komplicerat, avancerat. Och väldigt häftigt för musiklärarna. Pink Floyd var en vidareutveckling av Beatles "Sgt Pepper". Usch. Fy. Sånt kan vi inte lyssna på. Igen, men med båda händerna upp i luften som Prusiluskan i Pippi Långstrump: åå, sånt kan vi inte lyssna på! Nää, gud vad hemskt. Som Elvis när han juckade i tv. Jag är ingen jävla popteoretiker. Jag skiter fullständigt fan i teorin. Jag skiter fullständigt fan i hur pretentiöst det än var i praktiken. Jag struntar i hur många murar Pink Floyd satte upp mellan sig och sin publik på sina jättelika scener. Pink Floyd finns inte i min skivsamling för att dom gjorde coola skivor. Jag använder inte Pink Floyd för att säga, titta vad jag är häftig som faktiskt vågar. Pink Floyd råkade bara göra förträfflig musik. Pink Floyd är inte hippt för mig. Pink Floyd är inte ett utmärkt band för att dom pryder omslagen på dom brittiska musiktidningarna Mojo och Uncut just nu. Pink Floyd är för mig tjuofem, trettio år tillbaka i tiden. Långt innan jag hittades på. Och fungerar en novemberdag 2001 likväl som vilken Clash- eller Sly Stone-skiva som helst. Pink Floyd har förstås gjort en jävla massa skit. Men om det ska överta bilden av ett band som, oavsett hur många miljarder skivor dom kommer att sälja av samlingsskivan "Echoes" före jul, gjorde stor musik, på säg ett par, tre skivor, så är det ju lika bra att gå och dragga efter en svärmor som aldrig har funnits i den förbannade jävla sjön. Vilka skivor som jag uppskattar av Pink Floyd är för övrigt inte relevant i sammanhanget har jag kommit på. Om du inte vet varför Pink Floyd gjorde förträfflig musik så är du ändå född vid fel tidpunkt. Fredrik Öjes 15:44, 9 november 2001