PIN KIV Hopplöst hjälplös (Pagoda) Betyg: 10/10 Sexton minuter i fyra tystnar Pin Kiv. Det är en ödelagd onsdag i mitten av februari och jag har just blivit påmind om den största tomheten i mitt liv. Två meter framför högtalarna ligger jag utslagen och så ser jag en massa känslor flimra förbi. Plötsligt vet jag inte hur länge jag legat där och jag är helt tagen av alltihop. Pin Kiv. Jag hade aldrig hört talas om dom. Det enda jag hade kommit att tänka på var en bortglömd rad ur John Holms "Får man leva för det" från nittonhundrasjuttiotvå. Och sen dess har det hänt så mycket, åh, jag önskar att jag fick veta vad som är rätt. Pin Kiv har precis gjort med mig vad egentligen ingen annan kan göra. För jag har sett dom offra sina liv för att få ur sig det som känns som sanningen. Och plötsligt minns jag hur det kändes när man vaknade upp och insåg att det går åt helvete men att det ändå är tid för kärleken. Jag minns plötsligt hur det känns att längta till den blå himlen, och när man sitter såhär, under dom ledsna björkarna, då måste man dit. Och plötsligt handlar det bara om en sak: att våga höra det - igen. Och sen är det bara att börja svälja, ta sig för pannan, inse att man står där själv, och sen ännu en gång bli vansinnigt övertygad om att storheten med pop finns just här, just på den här skivan. Om förhoppningen att hamna nån annanstans, om drömmen att få det att kännas bättre, om längtan härifrån. Det är då det på nåt sätt blir det viktigaste i livet. Genom alla händelser, tankar och frågor dyker det upp. Allting blir öde, en gitarr skakar av rädsla, någonstans spelar en triangel för sig själv, en vilsen orgel söker sig fram i panik. Så fortsätter det. Och sen exploderar textrader som faller sönder innan dom är klara. Någon bryter ihop i tystnad. jag är ledsen, jag önskar att du förstod att jag förlorar mig / finns inget jag kan göra nu, vad mer finns kvar att göra /nån dag förstår jag att jag förlorat, den enda som betyder nåt / då förstår jag att jag förlorat dig Jag vet inte, hur klarar man av det här? Hopplöst hjälplöst måste det vara en av de största skivor som nånsin gjorts på svenska. Tröstlöst, förtvivlat. Och vansinnigt vackert. Fredrik Öjes mars 2003