Det är när världen ger upp. När den långsamt sakta tappar sin huvudsakliga förmåga och vi drar oss tillbaka, hukar oss och ryser lite för oss själva. Det är då den kommer smygande, otippad och oförutsägbar, hand i hand med tystnaden och stillheten.
 Pugh Rogefeldt 1969 Foto: Lennart Wernström | Kanske susar det fortfarande i träden och snart kryper vi in i skogen mot de mörka granarna och kanske viskar älvor till oss invid marken där vi ligger ihopkrupna på mossan och lyssnar på ugglans klagande rop. Det blir kallt och mörkt. Och vi blir helt övertygade. Här kommer natten. Såklart. Kall och underbart lång. Han är fisk och självklart kan vi skoja om att det var han som startade svensk progg med "Haru vart på cirkus" från 1968 för att sex år senare krascha rakt in i hela proggfabriken med sin platta Bolla och rulla. Men det är ju däremellan han gör det. Det är ju däremellan han ska chocka hela Sverige. Det ska inte ha varit en medveten sak att han satte sig ner och sa, nu ska jag skriva rock på svenska, men se så |
Och det här var ju en herrans massa år före min tid, och bra är väl kanske det, för jag hade förmodligen inte heller fattat ett skvatt.
Men när jag fick höra det här på allvar trettio år senare, då kan vi snacka. Och den största anledningen till det snacket grodde i februari 1965 då Pugh Rogefeldt kom på att sno halva musiken från Burt Bacharachs "Anyone who had a heart". Och satte ihop en låt som fortfarande är bland det bästa man kan höra på svenska.
När han var sexton spelade han C, F, G på sin gitarr så att tjejerna började gråta. I "Här kommer natten" spelar han andra ackord. Men vi gråter ändå.
Liksom, här kommer mörkret, dape, dape, dape, da, da, da. Och det är när alla sover, djupt av dagens förvärv, som natten kommer. Och ugglorna fortsätter att viska. När du kommer ska jag naturligtvis sitta här och ta allt som du ger mej, och när du går vet jag att du snart är här igen. Dimman kommer krypande och snart hamnar vi vid en trolsk skogstjärn, djupt inne i natten. John Bauer hälsar förstås på, Bergakungen kommer susandes samtidigt som prinsessan Tuvstarr blickar ner i skogstjärnens svarta vatten. Vi tittar oss omkring och bakom trädstammarna kan vi ana hur trollen tittar fram, gamla som urberget och framvuxna ur naturen.
Men så lämnar vi skogens mysterier, och se - staden lyser i alla regnbågens färger. Vi står och blickar ut över natten. Så kall och så klar. Av stjärnor och ljus. Ja, se staden lyser och se alla männskor som gråter, skrattar och lider. När natten kommer, Pugh Rogefeldt. Du vet när den kommer. Det vet du helt säkert.
Fredrik Öjes
oktober 2001