ROBERT JOHNSON & PUNCHDRUNKS Cinemascope-A-Dope (Silence) Betyg: 6/10 I en intervju i gårdagens Expressen sa Robert Johnson: "Jag har haft en filmscen framför mig i stort sett varenda låt jag någonsin gjort. Vi har ju spelat in gamla filmlåtar tidigare, jag undrar varför ingen har frågat tidigare. Det som är mest förvånande är att vi har gjort musik till en dramakomedi, vi hade väl trott att det skulle bli till den första välgjorda svenska svart/vita gangsterrullen".    Och det tror jag på, de borde de ha gjort. Men så är det inte utan Cinemascope-A-Dope är soundtracket till Fredrik Lindströms "Känd från TV" som ligger tvåa på biotoppen. Hedervärt kanske av filmskaparna att välja så "smal" musik som febrig instrumental surfrock från Sverige. Hedervärt kanske och så reklambyrårätt det kan bli antar jag. Filmen vinner förstås på det, den blir ju så mycket coolare, och Punchdrunks vinner förstås på det, de kommer ju att sälja fler skivor än nånsin, de kommer kanske att få spela på Sen kväll med Luuk, om de inte redan har gjort det, jag brukar inte titta på det programmet - men inte fan tjänar skivan på det. Och det är skivan jag är intresserad av, svenska dramakomedier tillhör inte ett av mina större intressen. Därmed inte sagt att Robert Johnson och hans mannar inte är ett strålande svenskt band. När det funkar uppkommer ett drag och ett röj som väl inget annat svenskt band kan frambringa. Möjligen i så fall bob hund, och man kan dra flera paralleller till dessa. Thomas Öberg har producerat skivan, bob hund är också jävligt mediawannabealternativa, bob hund ligger också på silence, bob hund är också väldigt bra. Det finns spår på den här skivan där punchdrunks funkar som de ska, spår som exempelvis den mästerliga "Surf as Houdini". Då de fast de bara är ett litet band från Solna kan sätta igång stora tankar. Då det är galet och elakt och svettigt. När det är musik för knivslagsmål och sprit direkt ur flaskan, när de är killarna som spöar skiten ur alla på drive-in biografen och sladdar vidare i sin röda cabroilet, kör några varv i stan i hundranitti, rånar en hamburgerbar och drar hem med de snyggaste tjejerna. När det är palmer och skräpkultur och tonårsromantik och sommarnatt. Inte i Sverige, inte i Europa. När de är de farligaste killarna på hela college.    Då är det drag, då får de mig att tappa andan. Men så var det ju det här med filmen. Det finns även spår som inte övertygar. Lugnare spår utan den struktur och självklarhet som de snabbare numren besitter. Versioner av låtar för att de ska passa bättre in på vita duken. Kanske passar vissa av dem strålande bra i de scener de är ämnade för, kanske gör alla det. Men, återigen, jag vill inte se filmen, jag vill lyssna på musik. Och på skiva fyller dessa spår inte någon vidare funktion alls. Jag ser inga bilder i mitt huvud, möjligen bilder på södertjommar i krokodilboots som tycker det är så jävla fräckt att ha Cinemascope-A-Dope i lurarna. Antagligen är det fullkomligt lysande filmmusik. Men det räcker väl att göra fullkomligt lysande vanlig musik? Erik Svensson september 2001