LIVE: RYAN ADAMS Annexet, Globen, Stockholm 9/2 -02 Betyg: 9/10 Förra gången satt jag i en park nånstans så att tårarna nästan föll, jag minns inte om det var mars eller april; men det var alldeles för sent för jag hörde bara Ryan Adams genom Södra Teaterns skallrande fönster. ... Den här kvällen började lite smått annorlunda. Vi kan väl säga att den började en natt i förväg; i mörkret när vi laddade upp med Velvet och Rockenrollen. Det började med en känsla av att det skulle bli just rockenrollen och vi vaknade egentligen för tidigt och blåste till Stockholm och regnet föll och musiken grät men så stod vi där i ett vimmel och sjönk ner i golvet med Spiritualizeds The stright and the narrow i högtalarna. Och efter en stund tog Hederos och Hellberg över ljuset och aldrig har väl dom varit så mycket på samma gång; och så började det som ett enda långt Goodnight Hollywood blvd... Och Ryan Adams kommer in som en pust av idealet med svart skinnjacka och rufsigt hår och man kan fråga sig om han försöker vara mer rockenroll än vad han verkligen är; eller också så låter man bli. Och man kan hoppas att Ryan Adams ska göra nåt riktigt bra med Heartbreaker och Gold tillsammans med sitt band där uppe på scen; eller också så ger man fan i det. Och låter honom göra det han vill istället. Så jag gör det. Och Ryan Adams gör det han vill. Han spelar sina låtar och drar igång med Rescue blues och To be young (is to be sad, is to be high) och så börjar det alldeles fantastiskt. Publiken runt om mig är spänd och förväntansfull och vill att Ryan ska bli hjälten för kvällen och alla är glada och Ryan är glad och börjar som en hjälte. Sen sätter Ryan ett set låtar som får oss att lite besviket undra var den fantastiska gnistan plötsligt tog vägen. Låtarna som på skiva var så rätt och som egentligen är bra även här, men som ändå saknar nånting viktigt; som Answering bell, Firecracker och Touch, feel & lose. Jag tror att Ryan Adams rent av börjar tänka på Lisa. Han kör igenom dom obligatoriska låtarna. Och hon är inte där. Det går nån timme. Låtarna är fantastiskt bra men Marianergraven är ändå djupare och Mount Everest är ändå högre. Och tiden tickar på lite grann känns det som och Ryan bjuder på lite akustiska låtar med både munspel och nyskrivna ackord. Och då. Nånstans där någonstans, somehow, someday upphör det nästan. Någonting händer. Dom fantastiska låtarna börjar plötsligt bli fantastiska låtar. För när jag nånstans vid La cienega just smiled inser att den låten gjorde hela min höst och när jag nånstans vid Oh my sweet Carolina inser att det är hans mest fantastiska låt nånsin kan jag inte fortsätta låtsas. Då struntar jag liksom i hur mycket han eventuellt harvar på Tina Toledo's street walkin' blues och Nobody girl. Då kan man bara glömma hur halvbra han var under första timmen. För den sista under den här kvällen på Annexet i Globen är rent av bland den bästa sista timme jag nånsin sett på den här sidan av stan. Det är då han gör rockenrollen av hela februari med mästerliga versioner av Stones Brown Sugar, Hanks Lovesick blues och Grams Ooh Las Vegas. Det är då han gör en helfestlig version av New York New York, sjunger hus i helvete med Come pick me up och jammar som om det vore det absolut bästa i hela förbannade jävla världen. Jag skulle kunna skriva om fokusering, hur länge man får hålla på och sånt skit. Men om jag är ärlig och slutar att tänka och låter det få vara vad det är, spelar det förstås ingen roll längre. Ryan Adams är rockenrollen. Ryan Adams är rockenrollen för att han spelar i tre och en halv timme, om inte på liv och död så i alla fall så nära kanten av stupet man kan komma. Rockenrollen talar fan för sig själv. Fredrik Öjes februari 2002