Gold (Lost highway/Universal)
Betyg: 10/10
| Det här är andra gången jag försöker recensera Gold. Det blir så patetiskt. Jag kan inte hålla på och skriva mästerverk hit och dit hela tiden, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den allra allra bästa musiken. Den som man måste spela tjugofyra timmar om dygnet i en vecka utan att lyssna på något annat däremellan. Den som får en att glömma tid och rum och mat och att man borde sova. Den där musiken som tar över medvetandet och placerar en i en ny värld som man inte visste fanns men sedan aldrig mer kommer att lämna. Jag |
Kanske överskattar jag skivan. Antagligen gör jag väl det. Den för förstås inte popmusiken framåt. Det är ju konventionella låtar och det är förstås väldigt retro och det ekar ju mycket av Van Morrison och Rolling Stones och the Band och Neil Young och sextiotal som håller på att övergå i sjuttiotal och jag vet inte allt vad de som orkar bry sig skulle kunna säga.
Men jaha?
Lyssna på det istället då om det stör er så mycket, för jag skiter i att ni hade spelat Moondance hundrafemti gånger långt innan jag var påtänkt och kom inte hit och prata om jävla objektiva bedömningar. För det är, möjligen med undantag från den märkliga och snudd på dåliga "Enemy fire", från första till sista spår fullkomligt mästerliga låtar, med fullkomligt mästerliga melodier, texter, arrangemang. Och även om det är retro så är det det bästa av det bästa från det bästa ur en rockhistoria som aldrig har varit så bra som i Ryan Adams händer. Och alla borde vara glada att det idag år tvåtusenett finns en så fruktansvärt begåvad låtskrivare som verkligen kan ta hand om traditionen, som förstår att ta vara på essensen ur den och göra något verkligt stort och tidlöst av det hela.
Jag hade precis som alla andra väldigt höga förväntningar på geniets andra soloskiva. Det är tydligen så att ganska många är besvikna. Det är ofattbart för mig. "Allt som var speciellt med Ryan Adams har gått förlorat" eller "Fantastiskt har blivit bara bra" och vad mer för skit man tvingats läsa. Jag förstår inte för en enda sekund detta resonemang. Det skulle vara som att jämföra Dylans "Bringing it all back home" med "Highway 61 revisited" och påstå att allt som var speciellt med Bob Dylan gått förlorat bara för att han inte har några låtar utan trummor med på skivan. För visst Heartbreaker var väldigt bra, men Gold är så inihelvete mycket bättre att det nästan är löjligt. Självklart gör han inte en ny Heartbreaker. Ryan Adams är förstås alldeles för bra för det.
Det är nästan för bra för att vara sant som det är nu. Snart måste han väl bli galen eller krascha en motorcykel och flytta ut på landet eller nåt. Han skriver låtar på två minuter som är bättre än allt man hör på radio på en dag - klart vi tror honom när han säger "I just wrote some songs at the soundcheck and I wanna play them för you...". Och han är precis så arrogant och självdestruktiv och omogen och romantisk och känslosam som man skulle vilja vara, men inte kan eftersom man inte är ett geni som alla beundrar ändå, eller kanske just därför.
Men oavsett hur det går till eller hur lång tid det tar för honom att skriva dem så har han på Gold fått till en samling låtar som antagligen knäcker allt annat i år med hästlängder, oavsett hur många sånger Ed Harcourt har i sin byrålåda hemma hos mormor, eller hur snygg frisyr Julian Casablancas har. "New york, new york" är årets lyckligaste kärleksförklaring, "Wild Flowers" den bittraste ensamheten, och jag måste få citera lite ur den fantastiska rocklyrik han producerar:
but tonight you're sleeping alone
without him
Tonight you're sleeping alone
Without him
And everything went up in smoke
Like Wildflowers
Wildflowers, dear"
It's only gonna make you love me more
The cops they got the guns, the night destroys the sun
It's only gonna make you love me more"
|
Den bästa låten är nog dock den tio minuter långa tydligt Van Morrison-influerade "Nobody girl", det måste vara den kortaste tiominuterslåt som spelats in, märkligt nog känns varje sekund av den motiverad. Eller så är det kanske den känslostormande soulballaden "Touch, feel & lose" med "Cry cry cry"-körer som borde slita hjärtat ur vem som helst, eller möjligen "La cienega just smiled", eller "When the stars goes blue" eller "Harder now that it's over" eller kanske något av de andra sexton spåren? Och det är så ärligt, det känns som om jag får en verkligt sann bild av denna människas flackande vidare genom livet, denna gång från New York till Hollywood, från samhörighet till övergivenhet, från lycka till bitterhet. "farewell to the city and the love of my life/at least we left before we had to go" som det heter i första spåret, "and all we can do is pray/pray for tomorrow" som han |
 Ryan Adams |
Och jag trodde aldrig jag skulle säga det här, jag brukar alltid mena att alla skivor (med ytterst få undantag) förlorar på att innehålla fler än tie, möjligen elva låtar, men det enda jag kan komma på som är negativt med Gold är att skivbolaget inte lät honom göra den dubbel det var meningen att bli.
Men fan det här blev ju också ganska patetiskt, jag har fortfarande ingen aning hur jag ska förklara. Ni kanske inte ens gillar den, ni kanske står på ett helt annat ställe i poprymden. Men här där jag står, med den smak och de erfarenheter och insikter om popmusik som jag har idag, oktober tjugohundraett, så är det fullständigt bländande.
Ryan Adams är min idol. Ryan Adams har gjort tjugohundratalets bästa skiva. Spring och köp den idag, för du behöver den också.
Erik Svensson
oktober 2001