The Strokes: Albert Hammond jr, Nick Valensi, Julian Casablancas, Nikolai Fraiture, Fab Maroetti   Foto: ROUGH TRADE RECORDS THE STROKES Is this it (Rough Trade/BMG) Betyg: 10/10 Egentligen har jag inte hunnit få distans till den här plattan. Jag försökte nyss spela Van Morissons Astral Weeks för att få lite andrum. Lite tid att tänka. På nåt annat än the Strokes som jag spelat säkert hundra gånger de senaste dagarna. Utan stopp. Men det gick åt helvete. Under Morrisons underbara "Sweet thing" började jag att nynna på Is this its femte spår "Someday" och sen var det kört. Astral Weeks är en av de bättre skivorna jag över huvud taget äger. Men det gick åt helvete. Jag måste bara få dansa lite till "The modern age". Bara lite. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva om det här. Egentligen har jag ingen aning. För allt jag tidigare vetat känns meningslöst. Velvet Underground & Nico gjordes 1967. Television spelade in Marquee Moon 1977. Men det skiter jag i. Fuck you. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Förutom att jag inte har kunnat sitta still en sekund sen jag köpte den här plattan. Grannarna måste tro att jag är tokig. För har dom inte hört mig så har dom förmodligen sett mig genom fönstret och har dom inte det så har dom definitivt känt hur golvet har hoppat eller hur huset håller på att skaka sönder. Det är inte mitt fel. Det är the Strokes. Efter femtio genomlyssningar var jag rädd att jag skulle spela sönder skivan. Efter sextio försökte jag lugna mina nerver på en tallrik pasta. Efter sjuttio försökte jag se på fotboll. Efter åttio var det Van Morrison. Efter nittio var jag övertygad om att jag inte skulle spela sönder den. Och nu har den fan i mig snurrat hundra och jag kan bara inte stoppa den. Jag kan inte trycka på stopp. Jag kan inte trycka på paus. Nu kommer "Last nite" och tyvärr, ni får ursäkta, jag kan inte skriva just nu för jag måste dansa. Äta och sova är överskattat. För den där pausen efter 2.06 i "Hard to explain" gör att alla så kallade grundläggande behov tappar sin betydelse. I förrgår var jag på fest och jag önskade the Strokes och några ögonblick senare var jag plötsligt på världens bästa fest. På världens skönaste dansgolv. Med världens mest fantastiska DJ. Det var nära att jag gick fram och kysste honom. Så nära. Men det hade inte gått. För han hade redan lagt ifrån sig sina lurar och börjat dansa själv. Mellan näst sista låten "Trying your luck" och sista "Take it or leave it" är det en oerhört lång paus. Jag tror den är sju sekunder lång och under dom sju sekunderna kastar jag i min förtvivlan, varje varv skivan snurrar, orofyllda blickar på cd-spelaren både en och två gånger för att kolla så att den inte har gått sönder. Eller så att det inte har blivit strömavbrott. Eller så att det inte har ramlat ett träd över alltihop. Det finns inte en sekund på det här som är dåligt. Det finns inte ett spår som är sämre än svinbra. The Strokes har typ själva sagt att deras nästa platta kommer att bli bättre. Jag förstår inte hur. Men jag tvivlar inte en sekund. För allt dom säger just nu är rätt. Det måste det vara. Fredrik Öjes september 2001