KRÖNIKA: Jakten på talangen Den årliga talangjakten har gått av stapeln här i den staden där jag bor. Det är en ganska stor grej som blåses upp till enorma proportioner i lokaltidningen och brukar locka säkert tusen föräldrar och kusiner och andra hängivna bevakare av traktens livescen. Det här samhället där jag bor är, för att uttrycka det milt, inte direkt en metropol för levande populärmusik, fortfarande pratas det nog mest om när Teddybears Sthlm uppträdde för, eh sex år sedan. Men talangjakten, på talangjakten får alla dessa elever som fortfarande betalar för pianolektioner på kommunala musikskolan chansen att visa upp de mest avancerade ackordföljder. Årets upplaga var inget undantag, förutom att något av det mest fantastiska jag sett framföras från en scen ägde rum framför ögonen på de skräckslagna åskådarna. Talangjakten är alltid, prismässigt, en rent teknisk historia. Otaliga är de lokala punkband och popband och raggarband på väg uppåt som trots glödande framträdanden aldrig någonsin är med i diskussionerna om ens en tredjeplats, eftersom de aldrig varken sjunger sentimental stämsång eller spelar jättejättesnabb fiol. Ändå kommer de alltid igen, och nästa år kommer dessa skitiga ungar mötas av precis lika oförstående blickar som alltid, av välklippta instrumentalister vars populärmusikaliska intresse aldrig sträcker sig längre än till mammas kompletta Simon & Garfunkel-katalog eller pappas Genesisskivor, men som är så duktiga så duktiga på att spela skalor att de antagligen lika gärna skulle ha kunnat plugga in telefonkatalogen. Det är viktigt att komma ihåg detta för att förstå vidden av vad några galningar från nån by långt borta gjorde på årets Talangjakt. Snart hade fjorton bidrag framförts och den hängivna publiken fick ta del av bland annat följande: The Boxer framförd med en frasering och ett gitarrplock som hämtat ur vispop 4, vilket säkrade Simon & Garfunkels stolta tradition av att alltid ha minst en låt med i tävlingen (inte ett öga var torrt); Någon typ av folkmusik från nån fäbod uppe i nån skog i närheten framförd med nyckelharpa och fiol av flickor i folkdräkt (inte ett öga var torrt); Åtta minuters taktbyten från ett gäng pojkar som antagligen lyssnar på Dream Theater typ ("vilken teknik!"), men framförallt piano piano piano och flickor som sjöng så fina låtar av Toni Braxton och hade så fina ljusa röster att lokalen själv omfamnades i samma typ av hjärtskärande snyftningar som Julia Roberts verkar ha förmågan att framkalla hos människan. Och så ett band som klätt ut sig till Misfits men spelade en egenhändigt skriven låt istället för covern Die my darling som de enligt källor hade tänkt spela först (alla ögon torkade väldigt snabbt). I denna småstadens samtidskulturella högborg klev så bidrag nummer femton upp på scenen och de såg ut som jag vet inte vad. Trots att alla känner alla och jag vet ungefär vad alla i min egen ålder i detta samhälle heter så var det ingen som sett dem tidigare, varken förr eller senare. Det sades av några bekanta till mig som jobbade med tillställningen att de "var så inihelvete jävla värdelösa på soundchecken" och vi förstod att det skulle hända något stort. En av gitarristerna gick fram till micken och sa med den mest släpiga och oengagerade röst jag någonsin hört "Öhh, ja vi ska spela en cover på Staten och kapitalet". Och sen släpptes helvetet löst. Bandet tittade på varandra, förstärkarna surrade, den andra gitarristen började hamra så snabbt på sin gitarr att man inte kunde urskilja handen, basisten började spela någon helt ofattbar basgång, den första gitarristen började hamra lite i baktakt, trummisen började härja runt på trummorna i ett tempo som inte var av denna värld, och det var så galet och ostämt att de antagligen aldrig stämt gitarrerna sen den första gången de bar hem dem från affären, om det ens var deras egna gitarrer. En lätt rundgång skakade fönsterrutorna och den förste gitarristen slingrade sig fram mot mikrofonen och väste oändligt långsamt fram någonting nästan ohörbart om att kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen. Första versen tog slut, bandet tittade på varandra, fortfarande hamrande i ofattbart tempo, alla på olika ackord, och trummisen hade blivit trött och orkade inte längre spela så snabbt så han slog runt lite på cymbalerna istället, och det lät som att det var andra eller kanske tredje gången han över huvud taget spelade trummor. Det dånade. Det tjöt. Och det var alldeles alldeles för högt. Och publiken satt blixtstilla och livrädda och undrade vad de gjort för att tvingats utstå detta. Och där satt alla de som en gång för länge sedan hade förälskat sig i ett band som hette Ebba Grön och i en musikgenre som kallades punk, de som nu var vuxna och hade barn, och fick se detta den svenska punkens stolta flaggskepp Staten och kapitalet fullkomligt trasas sönder. Och där satt de som var lite äldre och en gång i sin ungdom hade ätit linser och lyssnat på en grupp som hette Blå tåget, de som kanske till och med hade barnbarn som tidigare uppträtt där på scenen, och fick se alla sina gamla ekonomiska ideal, eller vad som nu kan vara anledningen till att någon vill lyssna på Blå Tåget, slitas i bitar. Och ett musikklimat där punkrock är lika accepterat som Bingolotto fick ännu en gång lära oss vad det handlar om egentligen. Det lilla solopartiet efter första refrängen drogs ut och drogs ut och kakofonin från bandet höll på att lösas upp i ett okontrollerat oväsen. Bandet tittade på varandra en tredje gång och slutade innan andra versen hade börjat. Lokalen var i chocktillstånd och efter några sekunders tryckande tystnad hördes en avmätt applåd från de delar av publiken som inte dött på kuppen. Juryn tyckte nog inte att de hade speciellt stor talang. Men jag kom återigen på vad det är som jag tycker så mycket om med popmusik. Erik Svensson november 2001