LIVE: THE PERISHERS Herrgår'n, Linköping 5/10 -01 Betyg: 7/10 Popmusik är inte komplett, säker och fulländad. Popmusik är spännande, ofärdig, förväntansfull, livsviktig och förbryllad. Annars får det va. Om personerna som går upp och ställer sig på scen inte håller med kan dom lika gärna åka hem igen. Oavsett vad dom tänker spela för musik. Oavsett om dom skiter i gitarrerna och spelar plockepin istället. För gör dom inte det som känns viktigt så är det lika med noll.    Kanske spelar dom nånting som låter som bra musik - men tappat bort eller aldrig brytt sig om varför dom gör det. Då kan ju lika gärna Lasse Berghagen få sjunga om fåglarna som kvittrar efter stormen igen. Eller varför inte om den trasiga krukan bakom vedboden. Om dom som snart ställer sig på scen inte måste ställa sig på scen, då kommer det att bli lika fullständigt ointressant som köttbullar i stekpannan. Fast det måste man i och för sig ha för att överleva. Det måste man inte med meningslös popmusik. Det tänker jag på när dom går upp. Och det tänkte jag innan dom gick upp. Men när dom börjar spela så slutar jag att tänka. För då är det redan försent. Då finns det ingen återvändo och då återstår bara att känna om vi sen borde se över komposteringen bakom Lasse Berghagens vedbod. Vilket jag nästan skulle vilja göra. Inte för att bandet som spelar skulle behöva det, utan för att Lasse själv skulle vilja det. Eller nåt. The Perishers verkar hur som helst vilja. Och bara det gör att det här direkt blir intressant. The Perishers låter som en nerbantad och soft version av the Strokes. Nu vet jag i och för sig inte vad the Strokes har kvar om dom skalar bort energin, vitaliteten och intensiteten, men säg att vi blandar upp den smörjan med Mojave3 och Loosegoats eller Songs of Soil. Då får vi plötsligt något sorts mysko hopkok där sångaren fortfarande sjunger som Julian Casablancas, stöttad av en andrastämma a la bröderna Kjellvander och intressanta melodislingor uppbyggda av vibrerande gitarrer och spännande klaviatur. Och så lägger vi på lite ny vitalitet och intensitet på det. Då får vi plötsligt the Perishers. Som av en händelse. Och dom drar igång med ett par lättsamma sånger. Det är inte rocknroll. Och det är inte punk. Och det är egentligen ingen fart att tala om överhuvudtaget. Det är härligt och fint. Men så kommer det betydliga. Det som jag skulle ha väntat på hela kvällen om det inte hade kommit någon gång. Det som övertygar mig om att bandet faktiskt är spännande, ofärdigt, förväntansfullt, livsviktigt och förbryllat. Och det är inte att dom börjar spela rocknroll. Och det är inte att dom börjar visa nåt jävlaranamma. Det är helt enkelt bara en jävla låt. "On my way home". The Perishers bygger annars egentligen på sångaren Ola Klüft. Där har vi storheten i bandet. Utan honom hade dom andra kunnat sälja sina instrument på Kiviks marknad. Kanske inte riktigt, för grunden byggs upp av en god sammanhållen ljudbild, men nästan. När det sen var länge sedan "On my way home" spelades, när det närmar sig slutet, blir det hela möjligtvis något långsamt. Men det är strunt samma, för The Perishers blev ju faktiskt just det där som jag hade hoppats på när dom gick upp på scen. För jag ville inte blanda in Lasse Berghagen i det här. Jag ville verkligen inte det. Sorry, om jag gjorde det ändå. Men då förstår jag att det här naturligtvis bara kan ha uppkommit med rötterna i Umeå. Och han skojade med att vi skulle följa med till Göteborg och se dom igen imorgon. Det är bara nästan så att jag skrattar. Fredrik Öjes oktober 2001