The Plan (majesty/EMI)
Betyg: 7/10
| Egentligen började det väl långt före "Mon Amour". Kanske redan förra hösten när jag under en period tyckte att "Dom dimmiga dagarna" var den bästa låten på Håkan Hellströms skiva. Jag funderade ganska mycket på vilka the Plan var, för jag trodde att det var något engelskt indieband från andra halvan av åttiotalet som man borde ha känt till. Så jag frågade ingen om vilka the Plan var egentligen men fick ju snart reda på att det var Håkans polare och bandkollega Theodors band. Och sen var det väl så att jag hörde |
Men det var, för mig precis som för alla andra, med första singeln Mon Amour som the Plan blev något mycket mer än ett fint svenskt popband - det finns redan mer än tillräckligt med sådana. Mon Amour gjorde, om inte min sommar så åtminstone min augusti. Och varje gång jag lyssnade på den ville jag kasta mig framför mina medmänniskors fötter och förklara min ohämmade kärlek. Jag ville hjula och slå kullerbyttor och andra märkliga övningar och varje fest jag har varit på sedan dess har getts sitt eget gyllene sken av denna årets svenska låt. Med så mycket extatisk kärlek och sprudlande livsbejakelse att det var det enda som behövdes för att bli glad igen. Och vi gick runt och skrek merde! Och nothing's enough, mon Amour! Och starkare känslor har inte tryckts ner på skiva sen... ja sen den där andra Border Daniel-medlemmen fick oss att vakna förra hösten.
Så jag började längta rätt mycket efter fullängdaren, och även om jag inte älskade andrasingeln "let's leave" från första till sista stund så måste man väl älska ett band som envisas med att citera Nietzsche i intervju efter intervju.
Men jag kan inte säga annat än att jag är en aning besviken.
Visst jag blir också överkörd och överväldigad. Ibland. Och ibland lämnas jag med ett jaha? och ibland är jag lite förbryllad och någon enstaka gång förstår jag ingenting. Därmed inte sagt att det på något sätt är dåligt, det är förstås en av årets bästa svenska skivor, det är bara det att den inte fullt ut håller vad den gav antydningar om att lova.
De första fem låtarna är dock strålande exempel på svensk pop i sitt esse. Spår sju "Fell a mile" likaså. Det är då jag flyger omkring i rummet som en tappad vante i en tornado, upp i luften, ner på marken, när jag känner mig sådär fantastiskt lycklig och hämmad på samma gång, för att sedan plötsligt kastas av med andan i halsen och vind i hatten, eller hur man nu säger. Bara för att ta samma vända en gång till.
Förutom de två nämnda singlarna är det främst "Slow fall" - med sitt underbara talade intro värdigt självaste "Clampdown", och ett driv och ett tempo och en ocean av känslor - och "The winds starts blowing" som är så svängig som man kan kräva att en poplåt ska bli och med en kör som verkar vara på väg hem från tidernas fest - som imponerar allra mest. Och det är en levnadsglädje som känns väldigt befriande i denna coola värld.
Men nu börjar vi närma oss the Plans problem, fel utryck kanske, det som gör att denna debut inte är allt det som jag skulle önska att den var. De låter så förfärligt vuxna. Theodor skriker sitt "Do something" men jag vet inte om han menar det. Och "My thing" tycker jag känns introvert på gränsen till navelskåderi.
Jag hade inte tänkt jämföra dem med Håkan, jag förstår om de hatar mig för att de gör det, men det är bästa sättet att illustrera vad jag menar: "Foggy days", som dimmiga dar heter i originalversion, är och förblir betydligt bättre i den långe mörkhårige killens händer. Där står ångesten hela tiden utanför dörren och sticker in sina tåspetsar och stör friden och lugnet, vilket ger låten så många fler dimensioner. "Foggy days" framstår här som en helt okej poplåt, men den kommer inte i närheten av de otroligt spänningsladdade ögonblicken i den svenska versionen.
Detta gör att "the Plan" aldrig kommer att bli den bibel som "Känn ingen sorg..." eller för all del Broder Daniels skivor har kommit att bli i alla dessa tonåringars CD-hyllor. Det är kanske inte the Plans avsikt heller, men fan, de verkar så... nöjda. Nöjda fast de vill inte vara det.
Men som sagt, det finns förstås spår där detta inte på något sätt är ett problem. Och jag blir så glad när jag läser att de säljer skivor som bara den. Sverige behöver ju det här. Romantiken och de Stora Känslorna.
Njutningen!
Så lyssna och njut.
"I've been dead and thrown away
Let me sense in the air that thunder's ahead"
Och kanske är thunder ahead. Mon Amour...
Erik Svensson
oktober 2001