VI KUNDE JU VARA HJÄLTAR! Jag tycker inte om the Darkness. Vad trist jag är. Jag kan aldrig lätta på prestigen, jag måste alltid ta allt så allvarligt. Vad trist jag är. Kan aldrig tycka att nånting är småkul och nöja mig med det.    Varför måste du ta allting så allvarligt?    Om man inte gillar the Darkness måste man ta allting så allvarligt. Eller om man inte tycker att Björn Rosenström är rolig. Eller den där ketchuplåten.    Att du aldrig kan slappna av! Jag tycker inte att Sagan om Ringen-filmerna är världens grej. Vad trist jag är. Jag brukar inte heller titta på Fame Factory. Om man inte tycker att Fame Factory är kul är man besserwisser. Kan aldrig slappna av. Måste ta allting så allvarligt.    Jag hånar inte folk som tittar på Fame Factory. Jag har inga problem med det.    Det här ska dock inte handla om Fame Factory. Jag vill bara förklara mig. The Darkness är ett bra exempel att ta till för det som jag vill illustrera. The Darkness spelar 'riktig rock'. De är lätta att lyssna på. Jag har inga problem med lättlyssnad musik. Däremot med riktig rock. Kiss spelar också riktig rock. Både the Darkness och Kiss spelar på seriefigursimagen. De är kul! Inte så allvarliga, kan vara schysst på en förfest. Tycker många. Även dom som man trodde stod på ens sida. Eftersom the Darkness är kul. Inte för att dom också är ondskan. När jag gick i andra klass drog några tredjeklassare ut mig i skogen utanför vår skolgård och tryckte in en massa äckliga löv i min mun och slog mig med murkna pinnar. Detta är något jag ofta tänker på. Jag bor i en liten stad och jag ser dessa tredjeklassare, som nu är äldre och ännu fulare, ganska ofta. Jag har inte förlåtit dom för dom har aldrig sagt förlåt. Dom har senare i livet trott att vi har varit kompisar. Jag tycker otroligt illa om dessa människor. Dom har gjort lumpen. Dom jobbar på något jävligt tråkigt jobb. Det händer att jag ser någon av dom ute ibland när dom dansar med till Da Buzz.    Dessa individer har tre saker gemensamt med alla dom som någon gång knuffat mig, hånat min klädsel, trängt sig förbi mig i kön, puttat mig så att jag trillat, trängt sig in när jag haft fest, kastat snö i min nacke och så vidare:    Dom är fula. Dom är dumma. Dom gillar the Darkness. Hur kan en recensent på Svenska Dagbladet ge the Darkness högsta betyg? Om man ger the Darkness högsta betyg borde man börja recensera ishockey istället. The Darkness är inte pop. Dom är ishockey.    Stämmer principen om att en bra låt är en bra låt är en bra låt?    Ponera att the Darkness hade bra låtar. Eller kanske the Rasmus.    Man hör ofta principen om att en bra låt är en bra låt användas som bevis för ett band eller en skiva. Kanske ligger det något i detta. Men samtidigt är denna princip det kanske största missförståndet som finns om popmusik.    The Darkness är inte vidriga bortom horisonten för att de skriver dåliga låtar eller spelar på ett tråkigt sätt.    Dom är vidriga bortom horisonten enbart för att dom är bandet som alla som varit elaka mot mig gillar. Elvis Costellos nya skiva är ingen höjdare, dålig kan man säga. Men inte på något sätt äcklig. Det kan den inte bli. En dålig skiva av Elvis Costello hade varit bra om den hade innehållit bra låtar. En dålig skiva av the Darkness skulle aldrig kunna vara bra, om så låtarna vore briljanta.    Att bedöma skivor på ett objektivt sätt, att bara lyssna och vara fördomsfri och inte göra teori av det – att bara lyssna efter bra låtar . . . det finns nånting otroligt futtigt med det. Så lamt, tråkigt, osexigt.    Det är väl viktigare än så det här?    Jag vet inte om Coldplays senaste skiva är bra rent hantverksmässigt, i låtskrivandet, arrangemang och så vidare, jag har inte lyssnat på den och har ingen ambition att göra det heller. Om man lyssnar på pop för att imponeras av hantverk gör man det av en helt annan anledning än jag.    Den musik som tränger in i oss, den som ligger i bröstet och alltid följer med, den har med något annat att göra.    Någonting större.    Det handlar om dig och mig. Jag lever i tron att vi som verkligen är intresserade av popmusik, och all den kultur som följer med, är det av en annan anledning än att vi gillar bra låtar. Vi är det för att dom slog oss med murkna pinnar när vi gick i lågstadiet. För att vi aldrig var duktiga på idrotten i skolan. För att alla kläder på JC var så fula. Eller tusen andra anledningar som inte har med musik att göra.    Jag lever i tron att alla som verkligen är intresserade av popmusik bara vill stilla sin längtan; så gärna, så gärna.    Och det är därför som ”weak become heroes” med the Streets förevigt är en bättre låt än ”Stairway to Heaven”.    Det handlar om dig och mig! Vid dom tillfällen då vi verkligen behöver musiken, spelar det inte så stor roll om låten är ”bra” eller inte. Och därför kan the Darkness aldrig vara ”småkul”, därför kan aldrig någonting inom musik, film, litteratur mode och så vidare vara ”småkul”. Om någonting är småkul är det också vedervärdigt. Och äckligt.    Vi som verkligen är intresserade av popmusik, vi är ju dom som blir puttade ur vägen när dom Riktiga Männen stövlar fram på vägen, vi är ju dom som alltid var den konstiga killen (tjejen) i fotbollslagen som gick med händerna i fickorna och tittade på himlen när bollen kom farande mot huvet. Vi går in i vår musik, våra filmer och våra böcker just för att slippa skit som the Darkness. Det måste vara så.    Detta är något som jag är väldigt stolt över.    För vi vet att det var vi som hade rätt hela tiden. Erik Svensson november 2003