PAUL WELLER Days of speed (Independiente/Sony) Betyg: 6/10 Det går att referera hela världen. Och det är som att läsa Astrid Lindgren på 1300-talet. Det är inte lätt att ta till sig det här. Och då är det Paul Weller med sin gitarr. Live, rymdklang, ostämt och fullständigt utelämnat. Och det var ju meningen såklart och jag undrar om han inte lite då och då stämde ur gitarren med flit. Rymdklangen vet jag inte men det är nära publiken och alltså egentligen bara en röst. Han är lite som Horace Engdahl. Inne och smusslar med nåt bakom dörren utan att vilja avslöja nåt och så går världen runt och väntar med spänning men imorgon är det dags för litteraturen och då skriver kvällspressen feta rubriker om att Lindgren inte ska få nåt. Och som vanligt blir det nån helt okänd, om man bortser från senaste åren då det blivit nån känd. Och så håller Weller på lite och så är det dags för yppningen och den sker klockan tretton och hela världspressen står och fotograferar på en låst dörr och det snackas en massa och det förväntas en massa. Och sen kommer han ut. Och då slänger han inte upp dörren och säger hej och välkomna nu ska det yppas, utan försiktigt försiktigt ålar han sig ur mellan det sparsamma utrymmet mellan karmen och själva dörrkärnan som han tillåtit sig själv. Han slimmar sig ut. Och tillämpar för säkerhets skull Charlie Chaplin för att inte fötterna ska vara nåt upphov till att rummet bakom faktiskt kanske hamnar i en fotografs kamera, för där inne, där finns allt hemligt som dom klurat på i ett år nu. Och så öppnar han käften och så blir det antiklimax av hela spektaklet. Där han står, Weller. För han hade ju kunnat sagt Astrid Lindgren, liksom. Så det är inte utan att man blir lite besviken. Även om jag förstås visste det innerst inne. Och så börjar det låta Pink Floyd. Och då ljuger jag inte och försöker verka lustig för han brinner ju förstås inte och inga flygande grisar och ingen prisma och ingen vägg och inga kor och inga glödlampor eller sängar. Och det låter inte Waters för det finns ingen bas och Gilmour spelar gitarr på ett annat sätt har jag för mig. Men det är nåt som genomgående låter så där. Kanske är det sången. Kanske är det trots allt rymdklangen. Faktiskt tror jag att alla låtar låter som en blandning av "Time" och "Dogs". Så jag antar att man antingen älskar det här eller hatar det. Det är lite J.F.Kennedy. Lite Simpsons. Lite Sega Mega Drive. Över det. Men fan heller. Det är snarare lite blasé. Eller sofistikerat och snyggt. Mittemellan. Snarare Ingvar Carlsson än Olof Palme. Hellre Regionala Nyheter än Robinson. Bättre Jan Boris Möller än Floyd. Närmast Norge än Madeira. Philips före Ericsson. Rättare sagt akustisk Paul Weller 2001 än elektrisk Paul Weller 1995. Det här kan stå sig gudomligt för somliga. Grattis till er. Och snöa inte in er för mycket. Det här kan framstå som stentrist och fullständigt onödigt för andra. Synd för er. Trots allt har Paul en röst med soul och majsjuor som gör "The Loved" till en fullt kapabel vapendragare i Farmenduellen, "English Rose" till en kyckling i svälten och "Town called Malice" till ett läckert krocketspel som varken Horace eller Pink F. kan göra något som helst åt och knappast heller deltaga i. Det är på nåt sätt som alla världsdelarna i ett. Och du. Det går att referera till hela världen. Fredrik Öjes oktober 2001