White blood cells (Sympathy for the record industry)
Betyg: 9/10
|
"well I'm sorry but I'm not interested in gold mines oil wells, shipping, or real estate what would I like to have been? everything you hate" White stripes har bara två medlemmar. En man och en kvinna, jag har för mig att jag läst att de har varit gifta men numer är frånskilda, jag har inte brytt mig om att kolla upp det för det känns inte speciellt |
Det ger jag fan i.
Jag vill åka till Detroit. Jag vill åka till Detroit idag.
Det börjar tydligen bildas en garagerockscen i Detroit igen, och Lennart Persson påstår att Jack White från White Stripes är motorn bakom denna scen. Och jag var inte med när det begav sig men jag älskar Stooges och MC5 precis som alla andra. Precis som att jag denna vecka älskar White Stripes, precis som att jag hoppas att the Von Bondies och the Detroit Cobras och deras kompisar kan göra motor city till världens coolaste ställe igen.
Det första jag hörde med White Stripes var halvhiten "fell in love with a girl". Den är en minut och fyrtiosju sekunder lång, och jag blev, som man säger, golvad. Och det har jag blivit varje gång denna låt har nått mina öron ända sen dess. Fullständigt. Det är en minut och fyrtiosju sekunder och det är så mycket på liv och död att Jack Whites värld antagligen sprängs i bitar varje gång.
"she turns and she says 'are you alright?'
I said 'it must be fine cause my heart is still beating'
she says 'come kiss me by the riverside
Bobby says it's fine he don't consider it cheating"
Och jag vaknar igen, och jag älskar rocknroll igen.
På hela skivan är det bara gitarr och trummor. Ibland lite piano. Dom är ju som sagt bara två. Och vem skulle kunna påstå att det behövs mer? I så fall kan man sluta läsa på den här sidan. Det behövs absolut inte mer, egentligen aldrig någonsin.
Det är sant att hösten 2001 på många sätt tillhör the Strokes, och även om det börjar kännas jobbigt så är det väl ganska relevant att jämföra rockmusik med "is this it". Och visst "white blood cells" är inte "is this it". Den sistnämnda är antagligen en betydligt mer mångbottnad och långvarig skiva, det handlar i detta fall inte om en av de bästa plattor som gjorts. Men va fan Stooges debut var väl inte heller speciellt komplex, men den är fortfarande så inihelvete bra. Där the Strokes är genomtänkta med smarta melodier och avancerade basgångar är White Stripes bara så fantastiskt banala och spontana. Med en enkelhet och en ickepretentiös utlevelse som New York-kvintetten aldrig kommer i närheten av, och inte heller är menade att göra.
Det är precis som att de inte bryr sig alls. Som om de fått en idé i replokalen och spelat in så fort de lärt sig den. Och med bara gitarr och trummor tar det inte speciellt lång tid för ett band att spela ihop sig på en låt. Därmed inte sagt att White blood cells enbart innehåller två minuter långa garagedängor.
Tvärtom.
Dessa människors kärlek till musik är alldeles för stor för det. "Hotel Yorba" är närmast countrysvängig, "We're going to be friends" är en strålande klassisk poplåt, "the same boy you've always known" den låt varje ledsen kille med gitarr vill skriva. Om jag ska nämna något negativt har jag dock personligen lite svårt för en del ganska bredbent Led Zeppelin-tungrockiga nummer, men det har ingen betydelse i sammanhanget. Ingen som helst betydelse för det handlar inte om det.
Jag faller så hårt för det här, och jag har längtat så efter det. Jag vägrar tro att det är uträknat, jag skiter fullständigt i om det är hippast i världen eller inte. Det är ju precis allt jag älskar med populärmusik: Tuffheten, spontaniteten, frustrationen som måste ut, kärleken, livsbejakandet, längtan. All dennna ständiga längtan bort, till studenten, till storstaden, till Detroit.
Erik Svensson
september 2001