YOU BELONG TO ME Soundtrackspår i Natural Born Killers, Bob Dylan 1994 Ta det där absolut mest sorgsna och bästa ögonblicket. Kanske i slutet på den bästa filmen du vet. Kanske när du överväldigas av den allra mest känsloladdade sekunden av ditt livs soundtrack. Kanske den där kvällen, när du inser att du är hopplöst förälskad i ditt livs kärlek som du inte kan få, men du ändå är lycklig bara för att hon eller han är det. När det inte går att hålla tillbaka tårarna. När dom bara sprutar. Hejdlöst och okontrollerat. Som i "I just wanna tell you I love you and I miss you don't forget about me" och ditt hjärta känns starkare och mer än någonsin. Och du vill inte att det ska sluta för att det är så oerhört enormt eller helt enkelt bara så oerhört att få sitta där nånstans och känna känslan och kanske titta upp på stjärnorna eller se dom få varandra eller dö tillsammans, eller bara jag saknar dig, glöm mig inte. Där är jag ikväll. Bob Dylan har stängt av alla onödiga sinnen som inte behövs och förgyllt en film med så övertygande rader i ett så övertygande skede i en så övertygande hopplös värld där bara han och hon betyder något. Natural Born Killers, en film värd att se bara för att höra honom kväda fram "you belong to me". Vad som än händer. "See the pyramids along the Nile, watch the sunrise from a tropic isle Just remember darling all the while, you belong to me See the market place in old Algiers, send me photographs and souvenirs Just remember when a dream appears, you belong to me" Det var inte meningen att citera alla rader. Men du måste ju förstå. "I'd be, so alone, without you, maybe, you'd be lonesome too in blue Fly the ocean in a silver plane, see the jungle when it's wet with rain Just remember till you're home again, you belong to me I'd be so alone without you, maybe you'd be lonesome too in blue" Fly the ocean in a silver plane, see the jungle when it's wet with rain Just remember till you're home again, you belong to me" Titta på pyramiderna, gör det. Se marknaden i Alger. Skicka kort och souvenirer. Hur mycket som helst. Sätt dig för sjutton i det där silverplanet han sjunger om och titta på hur den där djungeln blivit blöt av regn. Bara du fattar. Ikväll den vackraste låten som någonsin har fastnat på film. Och sen hamnat som bootleg i min hylla. Och ner i spelaren på repeat, om och om och om igen. Nobody can stop fate. Som han säger. Nobody can. Fredrik Öjes september 2001